Herren rätar krökta ryggar

Psaltaren psalm 146

Det är inte med egen kraft som jag orkat gå. Inte är det heller enbart mina muskler som lyft upp det ok som jag haft liggande på mina axlar. Hur gärna jag än har velat tro att jag klarar det själv så har jag aldrig varit ensam. 

Det var inte något magiskt i det som hände. Ingenting övernaturligt på något vis. Det var samtal som fick ta tid. Promenaderna på helgmorgnar. Det var en fika på ett café. Det var skratt och gråt som bytte av varandra. Det var vin och ost en vardagskväll.

Det var meddelanden som skickades. Med röda hjärtan och gula figurer som kramar om. Det var i klipp som delades. I bilder som togs av sidor i böcker. Läs det här. Du förstår. Jag förstår. Det är viktigt för oss båda. 

Det var uppmuntrande ord längs vägen. “Hejja dig, du är bra!”. Och det var kakor. Kakor i överflöd. För att livet är gott när vi delar det tillsammans. 

Och det är inget magiskt. Inget övernaturligt alls. Vi kallar det för vänskap. Men jag vet att jag är välsignad.