Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!

Lukasevangeliet kapitel 12

Jesus verkar sur när man läser dagens evangelietext. Rent av förbannad. Jag kan känna igen mig i det. Ibland rinner bägaren över helt enkelt, och man vill be allt och alla dra långt, långt bort. Eller att världen ska brinna, som Jesus uttrycker det. 

Jag har tänkt att det inte är så fint att bli arg. Att svära och höja rösten är beteenden som hör till en version av mig som inte kommit särskilt långt i utvecklingen. Att ett mer civiliserat och moget förhållningssätt vore att kunna tala om saken. Lugnt och sansat. Inga tårar som väller fram. Ingen stegrande lust att kasta sönder saker. 

Jag har tänkt att detta är något att eftersträva men numera (kanske är det åldern som talar) har jag kommit till ro med att vissa saker inte kommer att förändras. Jag har funnit frid i att jag nog alltid kommer ha nära till svordomar när livet går mig emot. Att glasen och faten kommer få fortsätta att darra av rädsla där de står i köksskåpen. För de vet inte om det kommer en dag, när bägaren rinner över ordentligt, då de kommer att färdas i hastig fart mot närmaste vägg eller golv. 

Med detta sagt vill jag samtidigt påpeka att jag inte anser det rättfärdigat att ta ut sin ilska vare sig på materiella ting eller levande varelser. Oavsett mognadsgrad så är det inte okej att skada något eller någon annan. Punkt. Mitt porslin har hittills alltid fått stå orört, även om ilskan vällt fram inombords och jag har haft längtan att se något splittras i bitar. Och när jag har uttalat elaka ord till någon har jag bett om ursäkt. Och där jag missat att be om ursäkt på grund av självupptagenhet eller omognad ångrar jag det. 

Det finns dock ett undantag vad gäller dessa ursäkter; jag har inte bett om ursäkt för alla ord och anklagelser jag uttalat till mig själv. Jag håller på med den kanske livslånga processen att lära mig leva med, och älska mig själv, fullt ut. Där tror jag att det bland annat ingår att be om förlåtelse och förlåta sig själv. Svårt. Och viktigt. Den inre dialogen kan vara oerhört skadlig tror jag. Du håller kanske med om att du inte skulle tala till någon annan så som du talar till dig själv ibland? 

Men är ilska något fult som man bör göra allt i sin makt för att bli fri ifrån? Nej, jag tror inte det längre. Det finns en stor kraft i ilskan. Särskilt den som kommer efter en tid av sorg och vilsenhet. När ilskan visar sig är det ett tecken på att livsenergin har återvänt. “Nu får det vara nog!” säger man samtidigt som man reser sig från soffan, tar av sig de kläder som man sovit och vakat i under en period som sträckt sig bortom rimlighetens gränser och så går man och tar en dusch. Det kommer en punkt då det får vara nog helt enkelt. Man blir arg, och med ilskan kommer kraften att gå vidare. På något oförklarligt sätt klarar man det. Även om sorgen och vilsenheten finns kvar så går man framåt igen. Är det kanske någon form av välsignad vrede det handlar om? 

Att Jesus, som förklaras för oss vara både 100% Gud och 100% människa, blir förbannad tycker jag är härligt. Det är inte så himla pretentiöst och tillrättalagt. Även alla vår superhjälte-guldgosse-Jesus blir arg och önskar att hela världen ska brinna. Är det inte lite befriande på något sätt? Han är så fruktansvärt less. Och det är väl helt rimligt? Om man inte någon gång kände sig less på hur världen ser ut (och ens egen del i det) vore det högst misstänksamt.

Att vara kristen har jag tidigare tänkt innebär att man är så där socker-sliskigt duktig. Noll svordomar, idel leenden och hälsningar om Guds frid, nystrukna kläder, artiga välkammade barn och okomplicerade relationer så långt ögat kan nå. Nej fy, jag mår illa bara jag tänker på det. Ingen är perfekt. Och de som föreställer sig att vara det, är oerhört, oerhört obehagliga. Kan vi inte alla bara komma överens om att sluta låtsas vara så förbannat duktiga och välartade och istället bara vara det vi är – mänskliga.

Jag har förstått att en rätt stor andel kristna anser att själva “grejen” med att vara kristen är att försöka efterlikna Jesus. Jag kan hålla med om det, OM det innebär att vi ska eftersträva att vara 100% människor. Om det innebär att vi ska göra bra grejer, verka i kärlek och även bli förbannade nu och då. Låta ilskan välla fram när det är lämpligt för att vi ska komma vidare. 

Kanske vi borde bli lite mer som Jesus i detta nu; vakna upp ur matkoman som all julmat försänkt oss i och ställa oss frågan vad vi har fått nog av. Är det konsumtionshysterin? Relationerna som inte fungerar? Leva som vi gör trots att vår själ långsamt dör? Är det orättvisorna i vårt samhälle? I världen? Klimatkrisen som vi faktiskt bidrar till med vårt levnadssätt (nej, att panta julmustflaskor kompenserar inte för flygresan utomlands)? Har vi fått nog av vår egen dubbelmoral? Av att vara tyst när vi ser inskränkthet och förtryck? 

Vad har du fått nog av?
Vad gör dig förbannad?
Och viktigast av allt; vad ska du göra åt det? 

Ta en dusch och fundera på saken.