-
Framför allt, men först och främst..
Det är vackert att älska. Det är fint. Vi ska vara goda mot varandra. Det är det viktigaste. Fortsätt ge. Och ge. Det är det viktigaste. Det vackraste. Eller?
-
Hur låter Guds röst?
Vad är Guds röst? Är det intuition? Den där magkänslan som säger att något inte står rätt till? Eller är Guds röst kanske den där droppen som får bägaren att rinna över?
-
Om förvandling, dammråttor och vemod.
Andra sena kvällar och nätter har passerat i samma anda som denna kväll. Med vilja att komma på plats, att hitta en bra lösning. Få till ett hem, inte bara ett boende. Jag har varit glad och förväntansfull. Och jag har varit frustrerad och sorgsen. Förändring kan komma i skenet av ljus eller som en…
-
Äkta bekännelser över en kopp fejkat kaffe.
Du kanske skulle hävda att det jag säger ändå kan tolkas som ursäkter. Du kanske skulle spänna blicken i mig och fråga mig om det inte är så att jag faktiskt är lite bekväm och inte är särskilt villig att leva i enlighet med de värderingar jag påstår mig ha? Jag skulle ge dig rätt.…
-
Om att vara krossad. Och att ta av på en grusväg.
Att frivilligt börja slå eller kasta saker omkring sig, och skrika ut sin ilska. Lite väl dramatiskt, eller?
-
Ett armband, och meningen med livet.
Överlag så har jag svårt för detta med att be. Känner oftare än inte att det är pinsamt. Precis som när man befinner sig i ett sällskap vart övriga medlemmar är otroligt belevade och kunniga inom diverse områden men man själv har svårt att förstå vad de pratar om. Ens okunskap och förlägenhet får det…
-
Snälla, låt mig inte hitta mig själv vid vitaminhyllan ännu en gång.
Och när hösten kommer med sitt mörker, frustration och gnagande obehag; då kan jag ta fram min burk igen med ordinationen “1 om dagen”. Kanske jag på så vis kan minska risken för att de kalla vindarna, halkan och alla inbillade måsten får mig att tappa fotfästet ännu ett år.
-
Vad skulle cool-Jesus ha gjort?
Men, orden om Jesus känns ofta påklistrade. Klibbiga på något vis. Som en reklamjingel från den tid då ens enda chans till att höra bra musik var via radion eller CD-spelaren.
-
Låt oss vara rädda! – Nej tack.
“Frukta Gud!” är uppmaningen och jag suckar högt för att det känts som att jag gått vilse för femhundraelfte gången i min andliga vandring. Nej men snälla, på riktigt?! Ge mig inte en sak till att vara rädd för!
-
Om trofasthet – men till vem? eller vad? och varför?
I ett liv där människor får komma och gå, där löften uttalas för att sedan brytas i samband med att framtidsplanerna skrotas, kan man undra om trofastheten också körts till återvinningen och dumpats i en stor container?