Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.

Markusevangeliet kapitel 11

Kan man leva ett liv utan att tro att det finns någon mening med allt?
Är det där lyckan och tryggheten finns? I övertygelsen om att ingenting spelar någon roll, för att ingenting bär en mening? Kan man leva och känna sig nöjd med att vi är här av slump och evolution och att våra liv inte är något mer än resultatet av en rad tillfälligheter? Att vi föds och att vi dör och att allt det vi gör under våra liv inte spelar någon som helst roll. Inte hur vi älskar. Inte hur vi hatar. Ömma smekningar eller ord som skär i själen. Inget spelar någon roll. Det är bara att härja på. Kan man vara lycklig med tanken om att livet inte bär på något större värde? Kan man leva om det inte finns en mening med någonting?

Jag känner mig matt.
Mitt sökande, tvivlande och korta ögonblick av tro är slitsamt. Ärligt talat så vill jag ge upp rätt ofta. Kasta in handduken och ansluta mig till de där övertygade människorna. Till de som säger att det inte finns någon Gud, att allt bara är barnsliga fantasier och att livet inte är mer än att “äta, jobba, sova, dö”.

Det känns som en tyngd i hela kroppen. Att jag är korkad och att livet är fult. Knäna viker sig under mig och jag sjunker ihop i en hög av skam och tvivel; hur kan jag skriva och prata om de här frågorna? Om tvivlet, sökandet och tron. Om Gud och livet, och om de kan få plats här och nu så att själen inte ekar tom eller skriker av frustration.
Hur kan jag säga att jag tror att detta är viktigt, inte bara för mig men även för andra? Hur kan jag? Vem tror du att du är Martina?

“Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk” säger Jesus när han pratar om templet i dagens evangelietext. Undrar vilka han menar med “alla”? Sina lärjungar? De övertygande? Oss som sitter med hopsjunkna kroppar och inte får ihop, typ någonting alls?