En månad av goda tolkningar – Dag 1

“Tänker du att det är orimligt att du känner som du gör?”

Fåtöljerna som var vända mot varandra var desamma. Rummet var nytt, jag föredrog det tidigare insåg jag snabbt, men det var med tacksamhet jag slog mig ner i den vänstra av fåtöljerna. Som jag gjort så många gånger tidigare.

Jag hade hukat mig en aning, slagit ner blicken när jag klev in genom dörren. Nästan ursäktande. För att jag var tillbaka. För att jag var fel. Men axlarna hade också sänkts en aning, ansiktet som mötte mig var välkomnande. Detta rum var tryggt. Själens alla bitar, om än omkullkastade och somliga av dem till synes förlorade, fick alla plats här. 

“Det här är inte rimligt.”

Jag låg ner på massagebänken några kvällar senare. Allt gjorde ont. Allt. 
Jag försökte fokusera på andningen, hjälpa musklerna att slappna av, att låta cirkulationen komma igång. År av stress. År av sorg. Rädsla. Ilska. Och när jag svor av smärta så hörde jag inombords min egen röst upprepa: “Det här är inte rimligt”, “Det här är inte rimligt”. 

Rädslan för att marken ska rasera en gång till. För att inte klara av att historien upprepar sig. Nackmuskulatur som vittnar om en kropp i överlevnadsläge trots att inget synligt hot går att skåda. Svordomar och ilska. Det är livet det handlar om. Mitt liv. Och det är inte rimligt att fortsätta. Jag kan inte fortsätta. 

Jag somnar och det tar tid. Jag bestämmer mig för att kliva upp men lyckas inte. Jag har saker att göra men som jag inte tar mig för. Rädslan och ilskan sjuder inombords. Samtalet i det nya rummet och tiden på massagebänken har gjort mig sårbar. Det värker i själen. Det värker i kroppen. Det är precis som att jag skalat av det lager som hållt mig upprätt. Och nu vill jag inte ens stå upp. Jag vill inte göra det som förväntas av mig. Jag vågar inte. Det är inte rimligt, jag borde verkligen inte slösa bort dessa timmar, men jag snör på mig skorna och ger mig ut. Vill andas kall luft och låta andetagen bli ansträngda. Lagom mycket så att ingenting bubblar upp till ytan. Och jag går med raska kliv, inväntar att klockan ska hitta GPSen. Så möter jag henne. Hon går fram med försiktiga kliv, två stavar till stöd. Och jag saktar in mina steg, och möter hennes blick och hälsar. Hon säger något och jag får be henne upprepa. “Så härligt det ser ut att gå med så snabba steg” säger hon. Och jag hajjar till. Ja, det är härligt att gå med snabba steg. Att kunna. Jag kan. 

Och jag tänker på varför jag fick detta möte just nu när mina steg ökar takten bort mot skogsvägen. Och jag tänker på ilskan som döljer min rädsla. Och jag funderar på om Gud finns. Och jag funderar på min ilska mot Gud, en Gud som jag knappt tror på just nu när jag blir ett med vägen och det vintervita landskapet. “Jag kan inte fortsätta vara arg på Gud, för det är ju inte Gud jag är arg på” tänker jag. Jag är arg på mig själv för att jag inte kan tro. Arg på mig själv för att jag inte kan förkasta. Arg för att jag känner mig så ensam och osäker. 

Det är inte rimligt allt detta. Det som hänt. Det som värker. Och det är inte rimligt att jag inte kan njuta av mina snabba steg. Att jag är så förblindad av det skräp som tar plats inom mig. Det som sjuder och river. Det som står i vägen för livet. Och jag bestämmer mig för att göra något annat. Vart tanken kom ifrån vet jag inte. Men jag måste, jag vill tvinga mig själv till att göra något nytt. Skriva om det goda som sker. Varje dag. I en månad. Det goda. Det som kan tolkas, som jag vill tolka, som magiskt. Gudomligt. Välsignat. 

Och rädslan griper tag igen. Tankarna om hånet och skratten som väntar. Men det är inte rimligt att fortsätta som tidigare. 

Så idag väljer jag att ta emot dagens möte, med hon som inte kunde gå med snabba steg, som en välsignad vägriktning. Bort från det orimliga. 

Vad har du fått ta emot idag?