En månad av goda tolkningar – Dag 2.

När jag såg honom stå där framme tänkte jag på hur långt vi har färdats. På vart vi började och att vi kommit hela vägen hit. Kanske längre än vi trodde att det var möjligt när vi började. Det är en tid sedan. Åren har gått. Och snart ska vi vidare. Och jag kände stoltheten värma i bröstet. Vi har kommit hit. Jag har kommit hit. 

Lite senare fick jag hålla den lille i famnen. Han som inte varit här länge, men som varit efterlängtad i flera år. Den lilla kroppen i mina armar. Sovande varm. Samtidigt som vi pratade om framtiden. Vi som också delat år tillsammans. Färdats. Parallellt men också nära. Vänskap som växt sig stark och självklar. Och tacksamheten slog mig följe hela vägen hem.

Tröttheten. De få timmarnas sömn och anspänningen efter dagens prestation kom ikapp. Vilan var inte svårtillgänglig som förr. Utan ett enkelt val; ett bad, något att äta och en ullfilt.  Och lugnet la sig tillrätta. Ett skyddande hölje runt själen. 

Idag fick jag ta emot påminnelsen om att livet är växt och fördjupning. 

Vad fick du ta emot?