En månad av goda tolkningar – Dag 12

I mitt ungdomsrum hade jag sångtexter utskrivna och uppsatta ovanför sängen. CD-skivan snurrade och jag följde med i orden som hölls upp med häftmassa mot det sneda innertaket i furu. Jag sjöng med inlevelse om kärlek som aldrig sviker och lojalitet som kommer finnas kvar tills sista andetaget. 

Jag sjunger med än idag, så många år senare, men låtarna är andra och min bild av kärlek är inte densamma. Idag påmindes jag om kärlekens många nyanser. Och ljudet av en bildörr som slogs igen fick mig att känna mig älskad. Jag blev påmind om hur kärleken inte är svart eller vit. Lojalitet eller svek. Inte kärlek eller hat. Det handlar om mig, och det handlar om dig. Och det handlar om vad vi är tillsammans. Vem blir jag i ditt sällskap och tycker du om den du är i min närhet? 

Det handlar om tiden. Vart vi befinner oss i våra liv. Och det handlar om åt vilket håll vi färdas. Somliga vägar går bara parallellt en kort stund innan berg och hav skiljer dem åt. Tills den gemensamma sträckan sedan länge försvunnit i backspegeln och bleknat bort till ett svagt minne. Andra vägar verkar tvinna sig samman tills ingen kan säga vilken väg som är vilken. Två blir en. Utan tydlig start eller tillstymmelse till slut. Några återkommer, oväntat, efter att inte ha synts till på lång tid. 

Och det är inte bara romantik som ryms i kärlekens famn. Det är vänner och det är människorna som du började din tid på denna jord tillsammans med. Det är dina barn. Det är dig själv. Dina älskade djur. Det är din högre kraft (din Gud om du så vill). 

Nyanserna är fler än vad mitt ungdomshjärta kunde ana. Och inte kunde jag förstå att jag en dag skulle säga att älska kan vara att sakna utan att vilja tillbaka. Att minnas med tacksamhet och känna besvikelse.
Att det finns slut på det som aldrig upphör.