En månad av goda tolkningar – Dag 20
Helig vrede.
Jag minns inte vart jag har läst eller hört uttrycket. Jag minns inte heller vad avsändaren ville förmedla. Men jag fick med mig, eller har gjort tolkningen, att det handlar om den positiva handlingskraft som vrede för med sig. När man sitter ihopkrupen med tårarna rinnande längs kinderna kan man undra hur man ens ska orka ta sig upp från den plats man befinner sig på. Sorgen har infiltrerat varenda cell i kroppen. Med sin tyngd får den det att verka omöjligt att kunna gå vidare från det som skett. Än mindre resa sig upp och dricka ett glas vatten.
Med vreden är det annorlunda. När den kommer in i kroppen behöver man vare sig dricka eller äta. Och trots att autogirobetalningarna för gym-medlemskapet enbart varit en form av välgörenhetshandling besitter man helt plötsligt styrkan att förflytta berg. Sömnen och återhämtningen åker ut genom fönstret, kanske tillsammans med diverse saker som rensas ut. Möbler som flyttas och saker som omorganiseras i hemmet kan vara tydliga tecken på att bägaren har runnit över. Likaså besöket hos frisören; “Klipp, färga, gör vad du vill, jag är så fruktansvärt less på detta!”.
Idag kände jag ett stygn av vrede inombords. Och hade jag inte haft en buss att passa hade jag kanske rivit ur kläderna ur garderoben för att sortera in dem igen. Efter att ha rensat ur med energiska rörelser. Av bara farten kanske några plagg som jag faktiskt behöver och tycker om hade åkt. Det är baksidan med vreden, hjärnan tappar sin förmåga att tänka långsiktigt beträffande vissa saker.
Jag tänkte på att barn och vuxna inte ges möjlighet till att leva helhjärtade liv, för att andra människor är så fruktansvärt rädda. Känslouttryck ska stuvas undan om de inte är trevliga, lagom mycket och i övrigt håller sig inom ramen för vad som accepteras. Och det värsta är att dessa rädda jävlar (helig vrede var det) inte är ärliga, de säger inte: “Du får inte vara för glad, jag behöver att du tonar ner det är du snäll, för det får mig som är så olycklig att må ännu sämre i mitt liv”. Nej, istället så har de mage att komma med tillrättavisanden och kommentarer vars enda syfte är att skuld och skambelägga. Och trots att allt handlar om deras egen rädsla så har de noll “själv” med i detta; noll självinsikt, noll självreflektion, noll sårbarhet. Noll.
Och sedan ska den som aspirerar efter att leva helhjärtat och därmed också leva med sin andlighet vara beredd på att bli nedtryckt än en gång. Fort som tusan ska denna få höra att “Gud inte finns”, “Religion är bara skit” och att den som yppar ordet “Tro” bör söka hjälp för sin mentala hälsa eller skämmas för att den inte är lika upplyst och påläst som andra. Så där ja. Då har alla rättat in sig i det långa ledet av rädda halvhjärtade personer. Tillsammans marscherar vi.
Jag blir arg för att jag förstår att jag gått, och till stor del fortfarande går och marscherar med i det där förbannade ledet. Och när jag inte gör det går jag bredvid och är orolig för vad personerna som går där ska tycka om mig.
Får jag känna så här mycket? Går det för sig? Kan jag vara den jag är, fast om jag bara är det så här mycket, är jag fortfarande accepterad då? Om jag tror på Gud lagom mycket? Och på rätt sätt, är det okej? Är jag okej då? Om jag överpresterar och överförklarar, kan ni acceptera mig då?
Och jag är inte ensam med att hålla på så här. Så förbannat rädda är vi. Även vi som försöker bryta oss ur ledet och leva med hela våra hjärtan. Och vad är ännu värre? Jo, att VI också förhindrar andra att leva helhjärtade liv. Vi sänder signalen tydligt, om och om igen. Till våra vänner och till våra barn; “Var inte helt och fullt hela du, ha ditt hjärta men göm det lite grann, så att du får fortsätta att marschera med”.
Helig vrede. En gåva fyllt med handlingskraft.
Vart ska vi börja?