En idrottshall med barn och föräldrar. Avslutning av en säsongs träning och spel, nu var det match och fika som väntade efter att visselpipans skarpa ljud hörts för sista gången. Jag gladde mig över att få vara där, och för att få se det som var.

 ”Allt är inte upp och ner med världen” tänkte jag. Här är det bra. Glädjen kändes i kroppen, tillsammans med pulsens hårda hamrande. De korta, snabba spurterna över gympahallens golv väckte minnen från tiden då det fanns ett lag som jag kallade för mitt.

Vi kan träna oss att hantera bollar med fötter, klubbor eller händer. Eller göra perfekta hopp och danssteg. Kanske springa milen snabbare än alla andra. Att ha ett intresse räcker långt, men en än så viktig ingrediens verkar vara tålamodet. Det går inte alltid som man vill. Träningen kan kännas enformig och meningslös mellan varven. Kroppen värker, förlusterna radar upp sig och det man en gång hade fallenhet för verkar ha förvandlats till ett berg. Omöjligt att bestiga.

Och sen, en dag så vänder det igen, rörelserna sitter som de ska och man känner att man är i ett flöde. Eller så kanske man insåg att resan är över, att bergsbestigning inte är något som lockar och att man hellre vill hitta en ny hobby.

Kan man träna sig i tro? Skulle det vara möjligt att inta en hållning som innebär att man på samma vis som man berättar att man går på spinning en gång i veckan kan säga ”Jag tränar mig i tro”. Tanken är på något vis befriande, inte sant? Det är inte ett antingen eller (svartvitt tänkande gör mig skeptisk oavsett ämnesområde) och det verkar öppna upp för en personlig tolkning. Vad skulle det innebära att träna sig i tro? Gå i kyrkan på söndagar? Läsa i Bibeln? Prova knäppa händerna just innan man somnar och viska en bön i sitt inre? Kanske det skulle kunna vara att se på sin dag, de möten och händelser som korsar ens väg, och försöka höra Guds röst? Finns det kanske vägledning att hämta bland vardagliga ting som pendling, läxor och veckohandling?

För några år sedan köpte jag mig ett halsband, ett litet kors i oäkta guld. Att hänga det kring halsen var precis som att gå in på ett gym där alla medlemmar har noll procents kroppsfett, är perfekt klädda och dessutom har den magiska förmågan att träna utan att svettas – samtidigt som man själv inte besitter några av dessa egenskaper. Jag upplevde att jag hade ett stort F målat i pannan, F som i Fejk. För jag var ju inte kristen, och korset är ju en kristen symbol. Men jag var någon som sökte Gud. Någon form av Gud i alla fall. Korset symboliserade (och symboliserar) det för mig. Så jag bestämde mig för att ändå bära det runt min hals en tid.

Jag har inte haft på mig det där halsbandet på rätt länge nu. Det var som att det aldrig blev bekvämt. Det var inte bara det att jag tänkte att alla ”riktiga” gymmedlemmar såg på mig med en irriterad min. Att de såg korset runt min hals och såg att det var oäkta. Att jag var oäkta. Det var också skammen över vad de andra skulle säga. De som inte fanns på gymmet, de vars grupp som jag känt mig mer hemma i. Jag var rädd att det de såg runt min hals var ett tecken på att jag inte tillhörde dem längre. Att jag numera var någon vars åsikter man inte förstod, intresserade sig av eller ens ville höra talas om. En främling.

För någon dag sedan tog jag på mig detta lilla kors igen. Det syns än mer tydligt att priset jag betalade i affären för några år sedan motsvarar kvaliteten. Färgen har övergått till en matt, något dassig ton. Varför ska jag hänga detta obekväma, inte så vackra, smycke runt min hals igen, kan man ju dock fråga sig? Det är ju inte så att mina tankar om gymmedlemmar eller dem som står mig nära har förändrats. Nej, det var nog inte rimligt att ta fram halsbandet från lådan det legat i. Inte egentligen.

Men det är fastetid. Och jag lovade mig själv att göra något av denna period om 40 dagar, att jag skulle försöka lyssna, på riktigt. Jag ville se om jag kan höra Gud mitt i sorlet. Och jag börjar inse mer och mer att allt detta sorl, det kommer inifrån mig själv. Det är inte andra som stör. Det är inte omvärlden som brusar. Det är rädslan i mig som hörs; rädslan för att vara ensam, rädsla för att bli dömd, rädsla för att inte få höra till med mera. Stundtals är det nästan öronbedövande.  

Så nu bär jag återigen ett kors runt halsen. Det är inte samma sak som att öva på att få bollen i mål, lyfta tyngre vikter eller springa snabbare intervaller. 

Eller?
Är det precis det det är?