Så kul vi hade och vad mycket vi gjorde! Det är ofta minnena sköljs över mig och jag tänker tillbaka på den tiden jag och min vän hade varandra. Hur vi hängde ihop och förstod varandra. Hur vi inte ens behövde säga något utan vi fattade oss på varandra ändå. Ibland talade tystnaden och jag visste precis vad du tänkte, eller vice versa. Eller de gånger vi sa saker och precis samma mening kom från oss båda. Då tittade vi bara på varandra, skrattade till och tyckte att det var lite skrämmande. Så kul vi hade, så många skratt men också gånger med tårar. Det är nog inte alla förunnat att hitta en själsfrände och en vän som vi hittade varandra. Och jag får vara tacksam för den tiden vi fick ihop, som vänner.

Med min vän kunde jag uttrycka alla möjliga känslor till, känslor som hade med min man, familj, mitt arbete och allt annat jag pysslar med att göra. Jag kunde vara ledsen, skratta, vara frustrerad, irriterad och du fanns ändå alltid där. Du som var en glad, uppåt, deppig, ledsen, rådande vän. Alla yttringar som ryms i ett samtal kunde vara med när vi pratade med varandra.

Har du också haft en vän du klickade ihop med från första stund? Då vet du kanske vad jag pratar om? Då vet du också hur betydelsefull en sådan vän är, och hur ont det kan göra att mista den personen. För det gjorde ont, när jag miste min vän. Och det gör ont, fortfarande.

Det har gått flera månader nu, långa månader sedan du försvann från mitt liv. Jag saknar dig! Jag saknar våra samtal, våra tokiga idéer och det bollplank du var. Men jag har mist dig och det som var kommer aldrig igen! Det är tungt, tufft och ensamt utan dig, och ja, det gör ont. Livet är ofta hårt och vi vet aldrig hur det slår, men jag kämpar på, för det är så vi är skapta, att resa oss igen och bege oss vidare ut i livet, på nya vägar, med nya mål i sikte! Det onda får sitta kvar, det får vara okej, för samtidigt finns också det goda. Goda tankar, goda minnen, ett gott liv och en god vilja!