Att bygga upp ett förtroende tar lång tid, det kräver upprepade bekräftelser i handling. Att förlora ett förtroende kan vara ett ögonblicks verk.

Svenska kyrkan har ett högt förtroende hos svenska folket, både bland medlemmar och de som inte är medlemmar. Det framgår av flera olika förtroendeundersökningar, bl a så sent som i juni i år. Men, förtroendet balanserar på en tunn linje och är i den meningen bräckligt. Förtroendet måste bekräftas i handling och det sker starkast genom allt arbete som sker i de olika församlingarna. Ju mer personligt bandet mellan församling och medlem är, desto stabilare relation.

Idag redovisar vi de första siffrorna vad gäller utträden under juni månad, alltså den period Ekot och Aftonbladet publicerade sina granskningar om församlingars utlandsresor och Svenska kyrkan i utlandet. Sannolikt följer nu några tvärsäkra påståenden om vad detta beror på, hur det hänger ihop och vad som måste göras åt det. Men – det är för tidigt att dra givna slutsatser redan nu.

Cirka 10.000 fler medlemmar än normalt begärde utträde ur Svenska kyrkan under juni månad. En normal juni är det ca 3.000, denna gång 13.300. Anledningen i de flesta fall torde vara det som framkom i Ekots och Aftonbladets reportage. Även om framförallt Aftonblads granskning var hårt vinklad så är detta sannolikt uttryck för ett brutet förtroende. Särskilt med tanke på att den största gruppen som utträdde är i åldern 65-69. Alltså, människor som varit medlemmar under lång tid och under tidigare toppar av utträden valt att vara kvar. Redan medan granskningarna publicerades märkte vi en djup besvikelse från just den gruppen.

Det är både allvarligt och sorgligt att så många väljer att lämna Svenska kyrkan under denna period. Allvarligt bl a i den meningen att kyrkans verksamhet bygger på förtroende, en upplevelse av att kyrkan finns där jag finns, att den står upp för sunda värderingar och bidrar till ett gott samhälle. Om det förtroendet brister tar det lång tid att bygga upp igen.

Det är sorgligt bl a i den meningen att människor som varit med länge nu ser som sin enda möjlighet att protestera mot det som lyfts upp i media, genom att utträda som medlem. Jag har själv mött besvikelsen, sorgen i rösterna som säger; det här trodde jag inte om er, är det dit mina pengar går, varför har ni gjort såhär?

Så, vad gör vi? Vi håller huvudet kallt och våra hjärtan varma. Stiften hjälper församlingar att få bättre rutiner kring resor och för ett resonemang om hur medlemmarnas pengar ska förvaltas och redovisas. Kyrkokansliet gör en oberoende genomlysning dels av utlandskyrkans resor och representation, dels av arbetsmiljön i församlingen i London. Vi gör också en förtroendeundersökning och en fördjupad analys av medlemsstatistiken. Med detta får vi ett brett underlag som kan ge oss en samlad bild. Den kommer vara klar i september, så då kan förhoppningsvis ett nytt samtal ta vid: Om analysen visar att förtroendet skadats, hur återskapar vi det lokalt, nationellt och i utlandsförsamlingarna?

Varje människa är välkommen som medlem i Svenska kyrkan. Skälen kan vara många: att man delar den kristna tron, att det är en tradition, att man vill värna det kulturarv kyrkan bär på, att man vill stödja allt socialt och kulturellt arbete som sker i församlingarna.

Kanske kan de granskningar som genomförts hjälpa oss inse att kyrkan är del av en världsvid gemenskap. Att vi är beroende av varandra, att vi knyter nätverk över nationsgränser och att kyrkans uppdrag är att älska världen tillbaka till Gud.

Efter en vår och försommar av medial granskning (bra), konspiration (underhållande), känslighet (överraskande), partiskhet (oproffsigt) och ren och skär lögn (sorgligt) gör jag som Luther: lyfter på hatten och går vidare. I mitt fall in i semester och mediaskugga så gott det nu går.

Nathan Söderblom skrev 1917 en bok om Luther med rubriken ”Humor och Melankoli”. Det antas att Söderblom själv led av depressioner och därför speglade Luthers liv i pendlingen mellan livsmod och missmod. Oavsett vilket, kämpade Luther hårt mot missmodet. Men oj vad han skulle skratta åt bilden av honom hos oss födda före 1990. En skuldbeläggande dysterkvist – bah, han som var en av de råaste skämtarna och bästa livsnjutarna!

Inför semestern vill jag ge min version av Luthers Lilla Sommarkatekes. Han skrev ingen sådan, men i olika skrifter angav han många botemedel mot missmod. Eller snarare nycklar till livsmod. Jag ger dig hela knippan i min tolkning, kanske några passar till dina inre lås.

1. Ordet. Luther menar Guds ord, men inte bara begränsat till Bibelns bokstäver. Guds
ord öppnar upp nya perspektiv med hjälp av hela skapelsen, konsten och människors tilltal. Öppna dina sinnen, lyssna efter de ord som ger liv.

2. Vänskapen. I ett gott sällskap fördrivs missmodet. Håll dig nära dina vänner. Se ditt beroende, luta dig mot de andras styrka. Du är inte ensam och allt hänger inte på dig.

3. Kroppen. Ät, drick och sov gott, unna dig det som ger glädje. Lyssna till din kropp och lev så länge du lever.

4. Musiken. Luther frågar: ”Vill du upprätta de som är sorgsna eller skrämma de som är glada, uppliva de som misströstar, hota de övermodiga, lugna de som älskar, mildra de som hatar? Kan du då finna någonting som är verksammare än musiken?”

5. Humorn. Ett gott skratt förlänger livet, framförallt förmågan att skratta åt människans ringhet och förträfflighet. Den äkta humorn sårar inte, den bara avslöjar och upprättar. Att kunna skratta åt sig själv är en välsignelse.

6. Bönen. Lev öppet inför Gud, du behöver inte göra dig bättre eller sämre än du är. Var inte rädd, ha tillit till att du duger. Bönen är en livshållning som befriar från självhävdelse och självförminskning.

7. Trösten. Se alla som vill ge dig tröst – ta emot den. Och se de som behöver din – ge den. Förtvivla inte, det finns förlåtelse och kärlek. Mot det dåliga samvetet ska du enligt Luther säga: ”Du är en liten droppe.” Gud är en oändlig eld som torkar upp den droppen.

8. Arbetet. Konstigt råd i semestertider, men Luther var särskilt förtjust i tankearbetet. Han jublade när han fick argumentera mot påven. Reflektera, prova nya tolkningar och utmana sanningar. Tänk nytt och tänk om.

Tacka Luther för Lilla Sommarkatekesen, stoppa Livsmodets nycklar i din ficka och ta emot den blomstertid som kommer.

Tack för hittills. Jag återkommer med bloggen i mitten av augusti. Vi möts igen. Salve

Svenska kyrkan har alla skäl att självkritisk hämta in och bedöma det som framkom av förra veckans granskning både i Ekot och Aftonbladet. Men det finns lika många skäl att nu lägga ner stenarna på marken och låta sanning möta lögn innan den slutliga domen faller. Allt har sin tid, nu är tid att fundera över folkets förväntningar, bibelns etik och vad det är att vara del i en större kyrka än den egna församlingen.

Aftonbladet granskar och anklagar medan läsarna dömer. Reptilhjärnan får oss att plocka upp första bästa sten inför löpsedelns svarta rubrik. Ekot granskar och reflekterar, ställer frågor för att förstå. Däri ligger en avgörande skillnad. Nästan vänlig hjälpte Ekots reporter en förtroendevald att inte svara helt galet. Hans ”nä, så kan det väl inte vara” fick henne att behålla värdigheten när hon bekräftade med ”nä, så kan det väl inte vara”. Ekots granskning kommer hjälpa oss i kyrkan att kritiskt granska både syfte, mål och upplägg kring de resor som måste göras.

Aftonbladets granskning, eller avslöjande som det oftare kallas, manar mer till chock än eftertanke. Med stenhårt urval av de uppgifter som samlats in kokas soppa på ett antal skruvar. X bodde på hotell för 9000 kronor. Skandal! Y åt middag för 4000 kronor. Skandal!! Att sedan antalet hotellnätter och de som åt var fler än 10 får läsaren själv lista ut. Men även Aftonbladet har hjälpt oss i kyrkan att se över rutiner och efterlevnaden av de riktlinjer som redan finns.

Den dubbla granskning, som pågått flera månader, skedde utan att Aftonbladet och Ekot visste om varandra. Så när Aftonbladet såg Ekots annonsering om kommande granskning la de på ett kol så de hann kasta första stenen innan första eftertankens kranka blekhet. På tisdag morgon rullade Ekot in sitt tyngre maskineri. Uppgifter om cirka 1400 församlingars resor har samlats in, av dessa fann de 41 skäl att granska vidare.

Mängden resor som Ekot kikat på måste vara gigantiskt. Och jag tror många av oss i kyrkan tänkte; hur hamnade vi här, hur tänkte vi? ”Vi har budgeterat för detta” är ett dåligt försvar. Budgeten är inget eget väsen, den är medlemmarnas eller givarnas pengar. Och ”vi” är inte en sluten grupp eller ett företag. Det är en världsvid gemenskap. Svenska kyrkan är ingen koncern med vinstintresse.

Granskningarna gjorde nåt med samhörigheten. En kristen kyrka ska präglas av samhörighet; bilden av kyrkan som en kropp får Paulus att konstatera att om en kroppsdel lider så lider också de andra. Men mot slutet av veckan började stenar kastas inifrån. Präster, kyrkliga debattörer och förtroendevalda beskrev Aftonbladets granskning som en profetisk röst om den kyrka som enligt dem nu slutgiltigt lämnat den kristna tron. Med två portioner gåslever och fyrtio tunna reseprogram ska Svenska kyrkan fällas! Och några församlingar var noga med att säga om sin grannförsamling: Vi är inte som dom! Det uppstod också tendenser till att markera avstånd mot Utlandskyrkan: Dom är inte vi! Den Utlandskyrka som finns där svenskar finns. Den som fanns i Paris och Bryssel vid terrordåden, den som finns hos svenska ungdomar som reser runt i Thailand och hos de svenskar som fallit igenom systemet och sover på spanska stränder. Den Utlandskyrka som kommer att finnas till hands även framöver, när svenskar behöver stöd, gemenskap och en trygg famn att vila i.

Jag vill inte komma med tidiga anklagelser eller försvar redan nu. Debatten måste fortsätta, vi har mycket att lära och kritiskt fundera över. Granskningarna har skakat om och det är väl också meningen med en storm. Fälla sådant som behöver fällas och riva upp det som måste upp till ytan. Vattnet blir alltid grumligt efter en storm, nu är läge att låta det klarna.

Mediaveckan som varit: Tusen förolämpande mejl, mobilsamtal och blogginlägg från kränkta och jättearga sekulära humanister apropå min sorgliga dröm jag beskrev i förra bloggen. Öppna brev och slutna. Och en hel domkyrkoförsamling i staden där jag bor som tar avstånd från min sorg. Och kristna bloggare som förfasas över att jag ”raljerar” över ateismen. Krav på att jag ska stänga bloggen, be om ursäkt och sen vara tyst.

Lite märkligt, men nu vet jag var gränsen går för vad som är möjligt skämta om. Allt allt allt kan vi skämta om. Absolut. Det som är heligt för kristna, muslimer och judar – inga problem, det är till och med vår skyldighet att våga skämta om det. Men ett viktigt undantag: absolut inte förberedelsen för den sekulära samling efter den sekulära riksdagens sekulära öppnande. Nån måtta får det vara.

Härmed lägger jag ner den diskussion jag inte ens avsåg starta. Nu har jag känt doften av det ton- och känsloläge som gäller i det rummet. Gode Gud, hjälp mig öppna dörren. Utåt. Amen.

Att kräva felfrihet av sig själv är omänskligt. Ur kravet växer en rädsla för felsteg som gör att livet begränsas till bara säkra stigar. Själva rädslan för ett felsteg, fokus på ens egna fötter, gör att vi snubblar och missar omvärldens förlåtande blick. Fallet blir så onödigt stort, för att inte tala om domen över sig själv. Den som inte tillåter sig att göra fel kan inte heller förlåta sig själv.

Det är synd om människan sa Strindberg. Absolut. Särskilt den som tror sig kunna leva ett felfritt liv, utan en ond tanke och självisk handling. I teorin vet vi ofta hur det borde vara men i praktiken blir det annorlunda. Sådan är människans lott. Det är inte lätt att vända andra kinden till när man får ett slag under bältet.

Simul justus et peccator sa Luther. Människan är både rättfärdig och syndare. Både ock, inte antingen eller. Det finns en god kraft inom oss som brinner för att göra rätt. Men också en oförmåga att alltid göra gott. Vägen ut ur överkrav eller ständig skuldbörda är att bejaka både kravet och nåden. Att sträva efter det goda men också förlåta och bli förlåten.

Jag har mött många människor som lever med en inre rättegång. Det där blev fel, så där får du inte känna, du duger inte. Tusen inre röster som påpekar varje felsteg och utkräver självbestraffning. Inget fängelse är svårare att ta sig ur än ett sådant, ingen domare så hård som det egna jaget.

Så var finns frälsningen? Befrielsen? Jag tror den finns i kapitulationen. I bejakandet av tillkortakommandet men också mottagandet av förlåtelsen. Och tilliten till att detta erbjuds utifrån, att det inte hänger på mig själv. Vi kan inte frälsa oss själva.

För 325 år sedan skrevs psalm 43 i den svenska psalmboken, Jesus är min vän den bäste. Den är som en vandringspsalm genom det verkliga och mediala livet. Psalmen ger stadga åt stegen även på okänd mark liksom sinnesrobönen ger perspektiv på den egna insatsen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen.

Jag vaknar ur en sorglig dröm där Christer Sturmark och Morgan Johansson sitter ensamma på Gyldene Freden och har en sekulär samling efter den sekulära invigningen av den sekulära riksdagen och skålar i Asti Martini medan alla andra är i Storkyrkan och hämtar kraft ur stillheten, mod ur berättelserna och lugn ur bönen till den Onåbare att ett år till förbarma sig över alla misstag och tafatta försök och välsigna årets gröda. Men det var bara en dröm. Tror jag.

Att måla in Gud i ett hörn är ett sorgligt försök att förstora sig själv. Ungefär som när humanisterna leker härmaleken med hela kristenheten. Andliga övningar hjälper oss att komma närmare Gud. Musik, konst, meditation, gudstjänst….öppningarna till Gud är så många. Sekulära övningar hjälper oss rimligen att komma bort från Gud. Helt ok, det låter bara så oändligt tråkigt och destruktivt. Andefattigt.

”Kanske skulle man kunna kalla det moderna Sveriges förhållande till sin gamla statskyrka för ett sekulärt självbedrägeri. Kyrkans kulturella inflytande är som en luktfri gas. Ingen vill låtsas om den. Men likväl finns den.” Så skriver Björn Wiman flödande och vackert i söndagens DN. Wiman pekar på ett korsdrag där det andliga och världsliga möts. Den vind i vilken Jesus gick med lärjungarna en sabbat och ryckte ax från stråna fast lagen förbjöd det. Och hur Jesus på de laglärdes fördömanden svarade: Sabbaten blev till för människan, och inte människan för sabbaten.

Allt hör ihop, skapelsen är fylld av Guds ande och utan den inget liv. De enda som tycker sig ha rätt må stänga sina dörrar, i självpåtaget utanförskap och bittert grälande på gränser som suddas ut. Och de kliniskt sekulära må stänga sina sinnen och fortsätta samlas separat men som andra ändå fast utan Gud. Ingenting förändrar det faktum att Gud fyller universum med sin ande.

Det finns platser och stunder där alla gränser upplöses och det blir som jag tror det är tänkt att vara. El Molinos i Nerja i södra Spanien är en sådan plats. Där vet man vad helighet är. Minnet tar mig 17 år tillbaka i tiden:

Baren är fylld av människor och det är allsång och solosång, fingerdans och magdans och liv i överflöd. Klockan tolv på natten tystnar musiken. Dansen upphör och lamporna släcks. En spotlight tänds och riktas mot hörnet där vi sitter. Ovanför oss, på en gjuten avsats, brinner levande ljus för den heliga modern Maria. Det är stilla en stund, sedan sjungs en hyllningssång till den kvinna som burit gudomligheten inom sig. Applåder och jubel följer på sången, sedan fortsätter allt som förut.

Helighet handlar om gränsöverskridande och det var det vi var med om. Det var inte längre antingen eller, andligt eller sekulärt, kyrkan eller världen, gudomligt eller mänskligt. Det var både ock. Inte två världar, utan en enda. Närhet mitt i avståndet, gudomligt mitt i det mänskliga. Under den korta stunden av stillhet hann jag tänka fem ord: I detta också, även här.

Närhet förutsätter distans. Somligt syns bättre på avstånd och den som inte kan skratta åt sig själv har inte förstått livets allvar. Helighetens motsats är de som tror sig vara Gud. De enda som har rätt, den enda vägens vandrare. De som står över all mänsklig svaghet.

Allt ljus på madonnan. Kanske var meningen den att påminna om någonting annat. Att det mitt i det myckna finns något mer. Ett djup under ytan, en inre puls i allt liv. Ett löfte om återställd balans.

Syndabekännelsen är en höjdare, gudstjänstens peak. Den är det enda sättet att lära sig älska sig själv och därmed sin medmänniska på ett balanserat sätt. Balanserat i den meningen att vi alla gör misstag och att allt faktiskt inte går att göra om och göra rätt. Somligt måste bara benämnas och förlåtas. Och lämnas.

I veckan som gått har tecknaren och författaren Jan Lööf hudflängts för illa passande teckningar i barnböcker. ”Rita rätt”, ropar vuxna som för 20 år sedan med stor förtjusning läste böckerna för sina barn. ”Obligatorisk läsning”, ropar andra i samma vecka och länkar oreserverat till Svenska Akademiens slarviga svar på förslaget till ny kyrkohandbok. Sociala medier är öppet mål för reptilhjärnan; ut med eftertanken, in med klatschiga fördömande och snabba puckar som träffar där det gör som mest ont. Hysta in applåder från följarna och satsa på ännu en dag utan att konfronteras med det egna livet. Och de egna misstagen.

Men veckan visade också på en möjlig medial motrörelse som kan gå arm i arm med kyrkans nödvändiga nötande med högmässor och syndabekännelser. ”Jag tror att kontakten med kyrkan bidrog till att utveckla både min empati och moralkompass”, skriver Marcus Dunberg varmt och engagerat i lördagens SvD.

Och i debatten om Lööfs teckningar protesterar Erik Helmerson i DN mot det han kallar fail-kulturen, alltså det falska löftet att det som blev fel och föraktat omedelbart kan göras om så det blir rätt och hyllat. ”Konsten är ju inte att göra rätt varje gång utan att lära sig av livets oundvikliga felsteg”, skriver Helmerson och ingenting kan egentligen vara mer självklart och nödvändigt att säga om och om igen.

I en bransch som inte är känd för att måla med hela färgpaletten, öppnar både Dunberg och Helmerson upp för perspektiv som är grunddrag både i kristen tro och – hur osannolikt det än kan låta – förslaget till ny kyrkohandbok.

Vi sitter på samma bänk, kan vi då inte starta ett nytt samtal? Sluta trycksvärta ner varandra och istället försöka se den storhet och ömklighet som förenar oss som människor. Tillfredsställelsen i att fyndigt såga en annan människa är så sorgligt kortsiktig i relation till det avstånd det föder – både till min medmänniska och mig själv.

Det är fint med folk som har överseende. Sådana som söker glädjen och ser med kärlek på ofullkomligheten. Människor med goda hjärtan. En sådan var nog prosten Lindberg som mitt i bönen Fader Vår gav ifrån sig en nysning så kraftig att löständerna hamnade på altaret. De som var med i bönhuset i Ragvaldsträsk på den tiden berättar att han bara tystnade någon sekund, lyfte ena ögonlocket, sträckte ut armen och i en sakral svepning la tillbaka dem där de hörde hemma. Sedan fortsatte han be; ”förlåt oss våra skulder…”.

Fullkomligheten är fördold och förnekandet av detta är människans största misstag.

Jag blir sorgsen när jag läser avslöjandena om Mona Sahlin och den där livvakten. Kanske är allt sant, men vill jag veta alla detaljer och påminnas om det som kanske blev fel redan förr? Och vad tror jag mig egentligen förstå? ”Det blir bra Gunnar”, sa hon när jag skulle inta scenen direkt efter Ronny Eriksson på Arbetsmarknadsdepartementets jubileumskonferens i Luleå för tusen år sedan. Hennes ord gav mig styrka, och jag vill minnas henne för dem.

Och Kommunals ordförande Annelie Nordström, inte tror väl någon att hon tog förtroendeuppdraget med onda avsikter? Jag känner henne inte, men jag litar fullt ut till hennes ärliga avsikt. Sen faller hon likt Mona i de djupa schakt som redaktioners grävgrupper gräver. Gropar svåra ta sig ur utan vänner som både kan se bortom svarta rubriker och krypa ner i gropen för att dela förödmjukelsen.

Visst, jag invänder nästan självmant mot vad jag nu skriver. Makt korrumperar och makt ska granskas. Absolut. Sen flera månader tillbaka gör både Aftonbladet och Ekot en granskning av Svenska kyrkan. Ekot med fokus resor, Aftonbladet med fokus nånting, vadsomhelst men nånting. Och visst, det finns värderingar och beteenden som inte är okej och som granskningar kan hjälpa oss ta tag i. Men det är nåt med det där mörkerseendet jag har svårt för, särskilt när det så uppenbart drabbar människor som i grunden vill väl. Avslöjanden som bara vill döma, sällan förklara. Vi får se var vi hamnar i Svenska kyrkans fall. Utgångsläget är illa när giljotinen redan är riggad och folkdomstolen otålig.

Det är synd om människan, som Strindberg sa. Sanningen är väl att det bor en löpsedel inom oss alla. Kanske fladdrar den långt därinne, dold bakom en välknuten slips eller välstruken blus. Eller så är den alltid för våra ögon, en ständig källa till skuld och självförakt. Löpsedeln lovar pinsamma avslöjanden. Men vad lär oss en löpsedel?

Varje människa är en berättelse och bakom varje avslöjande finns en historia. Kanske inte en ursäkt, men en djupare berättelse som kan öppna för en annan förståelse. Allting är alltid mycket mer komplicerat än det ser ut att vara.

Det tragiska för de som avslöjas och hängs ut är att ingen orkar lyssna till den längre berättelsen. Löpsedeln eller det korta klippet med hundra hatiska kommentarer på Fejjan antas säga allt, dagen efter är det andra avslöjanden som gäller. Två dagar efter en massaker avslöjar Aftonbladet sommarens sämsta lådviner och Expressens hur många sockerbitar som gömmer sig i 91 livsmedel. That’s nyhetsvärdering.

Kvällstidningarna gör sitt jobb och fyller uppenbarligen något slags behov. Men tänk om ett av de behoven just är flykten från våra egna liv? Så länge vi kan svära över andras försyndelser slipper vi ta itu med våra egna. Löpsedlarna erbjuder både avrättning och undanflykt. Men de eldar också på rädslan som vill kväva oss; mardrömmen att själv hängas ut även med de brister vi inte ens själva känner. Dagen då allting dras fram och ingen bryr sig om din förklaring. Dagen då du, bara du, blöder trycksvärta för världens synder och dina.

Åh, livet handlar så mycket mer om att söka glädjen mitt i all möda; att försöka se guldkornen och njuta av dem. Jag tror att varje ”chock” och ”avslöjande” äter en bit av vår livsglädje, den förvrider perspektivet bort från glädjen till skandaliserandet och moraliserandet.

Kanske överdriver jag. Och granskning behövs. Absolut, absolut, absolut. Men tänk om vi lite oftare kunde se på varandra med Guds förlåtande blick. Blaise Pascal sa att religionens främsta bidrag är att påminna människan om hennes storhet och elände. Inte antingen eller utan både ock. En löpsedel rymmer sällan mer än ett perspektiv.

Som ett insmugglat knallskott i en blåvit hejaklack öppnar internet famnen för anonyma påhopp. Det finns så många ord utan ansikte, så mycket hat och vrede gömt i nätets anonyma skugga. Bokstäver som blir till knivar i vår hand med vilka vi kan såra utan att möta den andres blick och avkrävas ansvar. Jag tänker på vad det gör med oss och vem det är mest synd om: Den som utsätts för orden eller den som uttrycker dem.

Visst, anonymitet är ett viktigt skydd. Utan den skulle visselblåsaren aldrig kunna andas en ton, inga larm eller avslöjanden tvinga makten till förändring. Anonymiteten värnar viktiga värden, men inte rätten att kränka, håna och hota. Missbruket av den, är dess största hot.

På Svenska kyrkans nationella Facebooksida använder vi logotypens sköld som profilbild men skriver under med förnamn som signatur. Steget från en kall myndighetsmässig ton till en varm och mer personlig har varit stort men inte alldeles enkelt. Det kostar på att ärligt försöka visa sig som den man är i sociala medier. Samtidigt är det en förutsättning för att kunna reflektera tillsammans. Vilket vi vill i våra kanaler.

Balansen mellan anonymitetens skydd och ansiktets öppenhet är inte heller enkel i bloggar och kommentarsflöden. Dold bakom signaturen ”anonymous” och en siluett kan vi skrika ut förolämpningar, lögner och hot och heja på hatet på nätet. Ännu lättare blir det när vi slipper se den vi förolämpar, så vi inte behöver ta ansvar för såren och smärtan våra ord kan orsaka. Hur många flöden finns det inte som kokar av oförskämdheter och raljans utan eftertanke och minsta gnutta av omsorg och sanning? Den som möjligen, öppet med sitt namn, skulle vilja bidra med en kommentar för att vidga perspektiven eller lugna tonen låter bli, i rädsla att bli dränkt i ett sunkigt flöde.

Sambandet mellan bokstäver och blick blir påtaglig i en film som presentas i Resumé. Filmen visar hur män kommer av sig och vill be om ursäkt när de läser upp hatmejl andra män skrivit till kvinnor samtidigt som de ska möta kvinnans blick när de läser mejlen.. Se mig i ögonen, säger den som vill veta sanningen om både kärlek och hat. Och be om förlåtelse.

Jag tänker på vad Immanuel Levinas skriver om ansiktet: Ansiktets hud är den naknaste huden, den mest blottade. Den naknaste, fastän dess nakenhet är anständig. Och samtidigt den mest blottade: det finns i ansiktet en väsentlig fattigdom, vilket bevisas av att man försöker maskera denna fattigdom genom att förställa sig, genom att se obesvärad ut. Ansiktet är utsatt, hotat, som om det inbjöd till våldshandlingar. Samtidigt är det ansiktet som förbjuder oss att döda.”

Jag tänker också på en rapport jag läste för många är sedan, skriven av professor Eva Hamberg. Den beskrev svenska folkets gudsbild, och jag vill minnas att ett av kapitlen hade rubriken ”En Gud utan ansikte”. Det handlade om att många tror på Gud men få på Jesus Kristus. Konsekvensen blir en Gud utan ansikte; konturlös, anonym och till intet förpliktigande. Jesus är Guds ansikte, i honom avspeglas Guds sanna väsen. I honom ser vi sanningen, även den om oss själva.

Som Jesus mötte makten och medmänniskan med sin öppna blick, möter Gud vår. Det hände då, det händer nu. Vad händer om vi vågar ta ett steg ut ur skuggan och möta varandras? Blicken bakom bokstaven?

Media ska granska makten, men om media är makten vem granskar då media? Det är en laddad och aktuell fråga. Hur värderas nyheter, hur vinklas uppslag, hur modereras debatter, hur hanteras kommentarsfält? Det finns många frågor, särskilt om begreppet media inkluderar sociala medier.

Frågorna är lika aktuella i den kyrkliga mediavärlden och den senaste tiden har jag funderat mycket över dem. Vilket ansvar har en bloggare för de kommentarer som fyller bloggens flöde, formulerade av människor inspirerade av hens raljanta ton och suspekta antydningar? Vilket ansvar har en tidning för att ge en rättvisande och allsidig skildring av konflikter? Vilket ansvar har en debattredaktion för att inte låta vänskapsband skapa skevhet? Vilket ansvar har jag när jag svepande och dubbeltydigt kritiserar människor jag inte känner samtidigt som jag är kommunikationschef på kyrkokansliet?

Jag ställer frågor, för de är det viktiga. Och samtalet som förhoppningsvis följer av dem.

Där jag jobbar uppstår ibland friktion mellan kyrkokansliet och Kyrkans Tidning. Så ska det vara, makt ska granskas och ifrågasättas. Jag vet att vi som kansli kan brista i respons på kritiken men det finns ett dilemma, särskilt när kritiken är illa adresserad vilket den kan vara i Kyrkans Tidning. Det kan skrivas om kyrkoledningen, kansliet, Uppsala och det händer att kritiken slår så blint och brett att den blir omöjlig att bemöta. Svarar vi inte kan det uppfattas som maktens arrogans och en reaktion från ”bunkern” som kansliet kan kallas. Svarar vi kan det tolkas som försvar, bristande självkritik eller överkänslighet. Ett dilemma viktigt ta på allvar.

Kyrkans Tidning hamnar rimligen i sina egna dilemman i rollen som kritiker av kyrkokansliet. Kan man skriva väl om kyrkans ledning och dess kansli? Kan man kritisera en kritiker av kyrkokansliet? Vad ska avslöjas, vad ska släppas av allt som tycks viktigt? Vilken och vems berättelse ska ges företräde? Jag kan förstå det dilemmat, precis som jag tror att Kyrkans Tidning kan förstå kansliets dilemma. Det är inte enkelt detta med makten och ärligheten. Och hur var det nu, vem ägde makten?

”Släpp det”, sa en god vän när Kyrkans Tidning enligt min tolkning nyligen gjorde två synkade saker: A/ la ner ett påbörjat uppslag kring den person (Margareta Raab) som var beredd att visa hur hon utnyttjats av Kristen Opinion så att en av dess bloggare med falska uppgifter som grund kunde skandalisera kyrkokansliet, B/ i samma veckonummer gav stort utrymme åt samma bloggare att kritisera ”Svenska kyrkans ledning” och biskoparna för att undergräva prästlöftenas betydelse. En prao-elev skulle bara behövt en förmiddag och en uppkoppling för att avslöja bloggarens hopkok. Men Kyrkans Tidning valde att lägga ner saken a för att ostört kunna säga saken b.

I väntan på möjlig förståelse av det valet påminner jag mig en sägen från cherokee-indianerna:

Hövdingen samtalade med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom människan. Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, sa hövdingen. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati, mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med varandra och det är livets kamp, sa hövdingen. Vilken varg vinner, frågade barnbarnet. Den som du matar, svarade hövdingen.

Vilken varg matar vi?

Den senaste veckan har jag bemött en lögn som är sammanvävd för att smutskasta min arbetsplats, kyrkokansliet i Uppsala. Det sorgliga är egentligen inte att väven består av lögner. Det sorgliga är med vilken snabbhet lögnen sprids vidare utan eftertanke i sociala medier. Källkritiken kamrater. Källkritiken och eftertanken, vart tog de vägen?

Margareta Raab drogs in i väven utan att alls ha med den att göra. Därför skriver hon nu i sin blogg om sin syn på den anklagelse som lades fram på bloggen Kristen Opinion den 4 april. Länk längst ner i detta inlägg.

Jag vill inte moralisera över hur lätt det är att i sociala medier trycka gilla på en kommentar eller sida som sedan visar sig handla om något helt annat. Det är misstag vi gör, men i livet utanför surfplattan är det ännu svårare att avgöra vad som ska bemötas och vilka strider som ska tas. Ögonkontakten blir besvärande.

Ett sådant dilemma var när jag gick längst bak i tågvagnen för att hämta en kopp kaffe och väl där passade på att duscha handsprit på händerna. När jag kom tillbaka till min plats med min kaffekopp hörde jag en kvinna snett bakom viska till sin man; det luktar sprit! Att i det läget ivrigt börja argumentera för att det bara är vanligt kaffe och att jag minnsann inte druckit någon sprit och att klockan ju bara är 11.10 och att det faktiskt är vanlig handsprit som möjligen luktar men att det är bra att sprita sig när så många får vinterkräksjukan och hur skulle det vara om alla fick vinterkräksjukan och så vidare… Puh, vid det laget hade mina öron varit högröda och damen helt övertygad om att jag druckit sprit, möjligen självaste handspriten.

Med rykten är det lika svårt – vad är värt att bemöta och inte? En rimlig livshållning är i alla fall är att aldrig försöka bidra till ryktesspridning. Rykten sårar men skadar ryktesspridaren mest. Ja-sägarnas uppmärksamhet är kortvarig och framförallt trolös.

Jag läste en kolumn om att ha tolkningsföreträde till sin egen självbild. Med kloka ord applicerades det på bilden av norrbottningar som antingen vilka som helst eller eljest men framförallt upp till betraktaren att hela tiden avgöra. Konsten uppstår möjligen i betraktarens öga, men inte Norrbotten och Människan. Detsamma gäller för Svenska kyrkan, tänker jag. Vi har ett eget ansvar för vad som kommuniceras och hur vi framträder.

Självbilden är inte statisk, den som tar frågan ”vem är jag/vilka är vi” på allvar dras in i en livslång reflektion som kräver energi och förändring. Å andra sidan är alternativet att överlämna hela tolkningen till omvärlden, reducera sig till någon eller något alla kan få ha sin helt egna uppfattning om. Men att bara vilja bli sedd genom andras ögon, hur sorglig är inte en sådan hållning? En sådan människa förtärs, en sådan kyrka marginaliseras.

Nåväl. Min enkla tanke är att se livet som en pågående tolkning. Att vara ödmjuk inför de sanningar jag själv tror mig finna och djupt i mitt hjärta bära frågan vad jag egentligen vill. Den som orkar pröva sina egna livsval orkar kanske också bära det som blir fel; allt behöver inte försvaras och förklaras.

Men visst, livet tär på oss och det finns gränser för allt och alla. Vi sårar och blir sårade, men när vi vacklar inför bilder om oss själva får vi försöka återvinna omtanken som grundhållning. De allra flesta vill oss väl, förtroende är en gåva given åt alla och kärleken är meningen.

Länk till Margareta Raab:http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/