Mediaveckan som varit: Tusen förolämpande mejl, mobilsamtal och blogginlägg från kränkta och jättearga sekulära humanister apropå min sorgliga dröm jag beskrev i förra bloggen. Öppna brev och slutna. Och en hel domkyrkoförsamling i staden där jag bor som tar avstånd från min sorg. Och kristna bloggare som förfasas över att jag ”raljerar” över ateismen. Krav på att jag ska stänga bloggen, be om ursäkt och sen vara tyst.

Lite märkligt, men nu vet jag var gränsen går för vad som är möjligt skämta om. Allt allt allt kan vi skämta om. Absolut. Det som är heligt för kristna, muslimer och judar – inga problem, det är till och med vår skyldighet att våga skämta om det. Men ett viktigt undantag: absolut inte förberedelsen för den sekulära samling efter den sekulära riksdagens sekulära öppnande. Nån måtta får det vara.

Härmed lägger jag ner den diskussion jag inte ens avsåg starta. Nu har jag känt doften av det ton- och känsloläge som gäller i det rummet. Gode Gud, hjälp mig öppna dörren. Utåt. Amen.

Att kräva felfrihet av sig själv är omänskligt. Ur kravet växer en rädsla för felsteg som gör att livet begränsas till bara säkra stigar. Själva rädslan för ett felsteg, fokus på ens egna fötter, gör att vi snubblar och missar omvärldens förlåtande blick. Fallet blir så onödigt stort, för att inte tala om domen över sig själv. Den som inte tillåter sig att göra fel kan inte heller förlåta sig själv.

Det är synd om människan sa Strindberg. Absolut. Särskilt den som tror sig kunna leva ett felfritt liv, utan en ond tanke och självisk handling. I teorin vet vi ofta hur det borde vara men i praktiken blir det annorlunda. Sådan är människans lott. Det är inte lätt att vända andra kinden till när man får ett slag under bältet.

Simul justus et peccator sa Luther. Människan är både rättfärdig och syndare. Både ock, inte antingen eller. Det finns en god kraft inom oss som brinner för att göra rätt. Men också en oförmåga att alltid göra gott. Vägen ut ur överkrav eller ständig skuldbörda är att bejaka både kravet och nåden. Att sträva efter det goda men också förlåta och bli förlåten.

Jag har mött många människor som lever med en inre rättegång. Det där blev fel, så där får du inte känna, du duger inte. Tusen inre röster som påpekar varje felsteg och utkräver självbestraffning. Inget fängelse är svårare att ta sig ur än ett sådant, ingen domare så hård som det egna jaget.

Så var finns frälsningen? Befrielsen? Jag tror den finns i kapitulationen. I bejakandet av tillkortakommandet men också mottagandet av förlåtelsen. Och tilliten till att detta erbjuds utifrån, att det inte hänger på mig själv. Vi kan inte frälsa oss själva.

För 325 år sedan skrevs psalm 43 i den svenska psalmboken, Jesus är min vän den bäste. Den är som en vandringspsalm genom det verkliga och mediala livet. Psalmen ger stadga åt stegen även på okänd mark liksom sinnesrobönen ger perspektiv på den egna insatsen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen.

Syndabekännelsen är en höjdare, gudstjänstens peak. Den är det enda sättet att lära sig älska sig själv och därmed sin medmänniska på ett balanserat sätt. Balanserat i den meningen att vi alla gör misstag och att allt faktiskt inte går att göra om och göra rätt. Somligt måste bara benämnas och förlåtas. Och lämnas.

I veckan som gått har tecknaren och författaren Jan Lööf hudflängts för illa passande teckningar i barnböcker. ”Rita rätt”, ropar vuxna som för 20 år sedan med stor förtjusning läste böckerna för sina barn. ”Obligatorisk läsning”, ropar andra i samma vecka och länkar oreserverat till Svenska Akademiens slarviga svar på förslaget till ny kyrkohandbok. Sociala medier är öppet mål för reptilhjärnan; ut med eftertanken, in med klatschiga fördömande och snabba puckar som träffar där det gör som mest ont. Hysta in applåder från följarna och satsa på ännu en dag utan att konfronteras med det egna livet. Och de egna misstagen.

Men veckan visade också på en möjlig medial motrörelse som kan gå arm i arm med kyrkans nödvändiga nötande med högmässor och syndabekännelser. ”Jag tror att kontakten med kyrkan bidrog till att utveckla både min empati och moralkompass”, skriver Marcus Dunberg varmt och engagerat i lördagens SvD.

Och i debatten om Lööfs teckningar protesterar Erik Helmerson i DN mot det han kallar fail-kulturen, alltså det falska löftet att det som blev fel och föraktat omedelbart kan göras om så det blir rätt och hyllat. ”Konsten är ju inte att göra rätt varje gång utan att lära sig av livets oundvikliga felsteg”, skriver Helmerson och ingenting kan egentligen vara mer självklart och nödvändigt att säga om och om igen.

I en bransch som inte är känd för att måla med hela färgpaletten, öppnar både Dunberg och Helmerson upp för perspektiv som är grunddrag både i kristen tro och – hur osannolikt det än kan låta – förslaget till ny kyrkohandbok.

Vi sitter på samma bänk, kan vi då inte starta ett nytt samtal? Sluta trycksvärta ner varandra och istället försöka se den storhet och ömklighet som förenar oss som människor. Tillfredsställelsen i att fyndigt såga en annan människa är så sorgligt kortsiktig i relation till det avstånd det föder – både till min medmänniska och mig själv.

Det är fint med folk som har överseende. Sådana som söker glädjen och ser med kärlek på ofullkomligheten. Människor med goda hjärtan. En sådan var nog prosten Lindberg som mitt i bönen Fader Vår gav ifrån sig en nysning så kraftig att löständerna hamnade på altaret. De som var med i bönhuset i Ragvaldsträsk på den tiden berättar att han bara tystnade någon sekund, lyfte ena ögonlocket, sträckte ut armen och i en sakral svepning la tillbaka dem där de hörde hemma. Sedan fortsatte han be; ”förlåt oss våra skulder…”.

Fullkomligheten är fördold och förnekandet av detta är människans största misstag.

Som ett insmugglat knallskott i en blåvit hejaklack öppnar internet famnen för anonyma påhopp. Det finns så många ord utan ansikte, så mycket hat och vrede gömt i nätets anonyma skugga. Bokstäver som blir till knivar i vår hand med vilka vi kan såra utan att möta den andres blick och avkrävas ansvar. Jag tänker på vad det gör med oss och vem det är mest synd om: Den som utsätts för orden eller den som uttrycker dem.

Visst, anonymitet är ett viktigt skydd. Utan den skulle visselblåsaren aldrig kunna andas en ton, inga larm eller avslöjanden tvinga makten till förändring. Anonymiteten värnar viktiga värden, men inte rätten att kränka, håna och hota. Missbruket av den, är dess största hot.

På Svenska kyrkans nationella Facebooksida använder vi logotypens sköld som profilbild men skriver under med förnamn som signatur. Steget från en kall myndighetsmässig ton till en varm och mer personlig har varit stort men inte alldeles enkelt. Det kostar på att ärligt försöka visa sig som den man är i sociala medier. Samtidigt är det en förutsättning för att kunna reflektera tillsammans. Vilket vi vill i våra kanaler.

Balansen mellan anonymitetens skydd och ansiktets öppenhet är inte heller enkel i bloggar och kommentarsflöden. Dold bakom signaturen ”anonymous” och en siluett kan vi skrika ut förolämpningar, lögner och hot och heja på hatet på nätet. Ännu lättare blir det när vi slipper se den vi förolämpar, så vi inte behöver ta ansvar för såren och smärtan våra ord kan orsaka. Hur många flöden finns det inte som kokar av oförskämdheter och raljans utan eftertanke och minsta gnutta av omsorg och sanning? Den som möjligen, öppet med sitt namn, skulle vilja bidra med en kommentar för att vidga perspektiven eller lugna tonen låter bli, i rädsla att bli dränkt i ett sunkigt flöde.

Sambandet mellan bokstäver och blick blir påtaglig i en film som presentas i Resumé. Filmen visar hur män kommer av sig och vill be om ursäkt när de läser upp hatmejl andra män skrivit till kvinnor samtidigt som de ska möta kvinnans blick när de läser mejlen.. Se mig i ögonen, säger den som vill veta sanningen om både kärlek och hat. Och be om förlåtelse.

Jag tänker på vad Immanuel Levinas skriver om ansiktet: Ansiktets hud är den naknaste huden, den mest blottade. Den naknaste, fastän dess nakenhet är anständig. Och samtidigt den mest blottade: det finns i ansiktet en väsentlig fattigdom, vilket bevisas av att man försöker maskera denna fattigdom genom att förställa sig, genom att se obesvärad ut. Ansiktet är utsatt, hotat, som om det inbjöd till våldshandlingar. Samtidigt är det ansiktet som förbjuder oss att döda.”

Jag tänker också på en rapport jag läste för många är sedan, skriven av professor Eva Hamberg. Den beskrev svenska folkets gudsbild, och jag vill minnas att ett av kapitlen hade rubriken ”En Gud utan ansikte”. Det handlade om att många tror på Gud men få på Jesus Kristus. Konsekvensen blir en Gud utan ansikte; konturlös, anonym och till intet förpliktigande. Jesus är Guds ansikte, i honom avspeglas Guds sanna väsen. I honom ser vi sanningen, även den om oss själva.

Som Jesus mötte makten och medmänniskan med sin öppna blick, möter Gud vår. Det hände då, det händer nu. Vad händer om vi vågar ta ett steg ut ur skuggan och möta varandras? Blicken bakom bokstaven?

Media ska granska makten, men om media är makten vem granskar då media? Det är en laddad och aktuell fråga. Hur värderas nyheter, hur vinklas uppslag, hur modereras debatter, hur hanteras kommentarsfält? Det finns många frågor, särskilt om begreppet media inkluderar sociala medier.

Frågorna är lika aktuella i den kyrkliga mediavärlden och den senaste tiden har jag funderat mycket över dem. Vilket ansvar har en bloggare för de kommentarer som fyller bloggens flöde, formulerade av människor inspirerade av hens raljanta ton och suspekta antydningar? Vilket ansvar har en tidning för att ge en rättvisande och allsidig skildring av konflikter? Vilket ansvar har en debattredaktion för att inte låta vänskapsband skapa skevhet? Vilket ansvar har jag när jag svepande och dubbeltydigt kritiserar människor jag inte känner samtidigt som jag är kommunikationschef på kyrkokansliet?

Jag ställer frågor, för de är det viktiga. Och samtalet som förhoppningsvis följer av dem.

Där jag jobbar uppstår ibland friktion mellan kyrkokansliet och Kyrkans Tidning. Så ska det vara, makt ska granskas och ifrågasättas. Jag vet att vi som kansli kan brista i respons på kritiken men det finns ett dilemma, särskilt när kritiken är illa adresserad vilket den kan vara i Kyrkans Tidning. Det kan skrivas om kyrkoledningen, kansliet, Uppsala och det händer att kritiken slår så blint och brett att den blir omöjlig att bemöta. Svarar vi inte kan det uppfattas som maktens arrogans och en reaktion från ”bunkern” som kansliet kan kallas. Svarar vi kan det tolkas som försvar, bristande självkritik eller överkänslighet. Ett dilemma viktigt ta på allvar.

Kyrkans Tidning hamnar rimligen i sina egna dilemman i rollen som kritiker av kyrkokansliet. Kan man skriva väl om kyrkans ledning och dess kansli? Kan man kritisera en kritiker av kyrkokansliet? Vad ska avslöjas, vad ska släppas av allt som tycks viktigt? Vilken och vems berättelse ska ges företräde? Jag kan förstå det dilemmat, precis som jag tror att Kyrkans Tidning kan förstå kansliets dilemma. Det är inte enkelt detta med makten och ärligheten. Och hur var det nu, vem ägde makten?

”Släpp det”, sa en god vän när Kyrkans Tidning enligt min tolkning nyligen gjorde två synkade saker: A/ la ner ett påbörjat uppslag kring den person (Margareta Raab) som var beredd att visa hur hon utnyttjats av Kristen Opinion så att en av dess bloggare med falska uppgifter som grund kunde skandalisera kyrkokansliet, B/ i samma veckonummer gav stort utrymme åt samma bloggare att kritisera ”Svenska kyrkans ledning” och biskoparna för att undergräva prästlöftenas betydelse. En prao-elev skulle bara behövt en förmiddag och en uppkoppling för att avslöja bloggarens hopkok. Men Kyrkans Tidning valde att lägga ner saken a för att ostört kunna säga saken b.

I väntan på möjlig förståelse av det valet påminner jag mig en sägen från cherokee-indianerna:

Hövdingen samtalade med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom människan. Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, sa hövdingen. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati, mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med varandra och det är livets kamp, sa hövdingen. Vilken varg vinner, frågade barnbarnet. Den som du matar, svarade hövdingen.

Vilken varg matar vi?

Allt fler väljer att aktivt bli medlemmar i Svenska kyrkan. Samtidigt fortsätter antalet medlemmar att minska i långsam takt från forntidens 100%. Idag 6 225 091 medlemmar, 63,2% av befolkningen.

När statistiken presenteras börjar kommentarer på Facebook och Twitter att söka orsaken till minskningen, eller ”tappet” som det av någon oförlöst anledning kallas i media. Årets förslag från ”sverigevänner” och deras kusiner är att Svenska kyrkan vill ersätta kristendom med islam. Korsen ska ju bort, Mecka pekas ut, Jesus får man inte prata om, moskéer ska sponsras, biskoparna tror inte på Gud och att kristna förföljs spelar ingen roll. Ungefär så, för det har stått i bloggar som t o m skrivits av präster. Och i Avpixlat sådetså. Plus det där som Timbro nyss kastade in från höger: Att man måste rösta vänster för att vara medlem.

He jär båra na vhaller, som farmor hade sagt på pitemål. Det är bara svammel. De tre vanligaste skälen till att man lämnar kyrkan är: Man dör. Det är för dyrt. Man tror inte. Punkt.

Ingenting talar för att Svenska kyrkans respekt för andra religioner och att inte göra skillnad på människor är ett vanligt skäl till utträde. Tvärtom är det ett sannolikt skäl till att man blir medlem. Svenska kyrkan uppfattas som bärare av viktiga värden, främst genom församlingarnas diakonala arbete. Man gör ett schysst jobb helt enkelt, så varför inte stödja det?

Jag minns en studieresa till Hamburg för många år sedan. Vi studerade hur den största kyrkan, St Mikael, reagerat på att massor av hamburgare lämnat kyrkan. De senaste 10 åren hade den tappat 200 000 medlemmar och eftersom den Tyska evangeliska kyrkan, precis som den svenska, är beroende av medlemsavgifter så var läget ganska tungt.

Vi mötte en kedjerökande hauptpastor som med blicken mot kyrktornet berättade om stora satsningar på konserter, företagsgudstjänster, media och riktade insatser mot inflytelserika grupper. Med stolthet berättade han också om den påbörjade renoveringen av kyrktornet. Det skulle göras ännu högre, ännu vackrare, ännu synligare.

Lite omtumlad gick jag ut efter mötet, oklar över om det var en präst eller företagschef jag pratat med. Jag drack vatten ur kyrkans egen designade glasflaska och hörde vinden slå i kyrkans jättebanderoller med texten ”Mein Michel”.

Jag ökade steglängden för att komma undan både pipdoften och ett sorgligt stråk i mitt sinne. Under mina fötter såg jag kyrkans sponsortrappa med sponsorplattor inskruvade i stenbeläggningen. Gustav Mahler, Siemens, Mercedes, Frau Birgitte Kirsch… var och en hade de bidragit med minst 100 000 kronor för att tornet skulle bli högre. Vi räknade till fler än 80 sponsorplattor. Jag suckade och trampade Mahler på hans förnamn.

I Hamburg finns flest miljonärer i Tyskland. Många av dem bor på gräddhyllan, från vilken man kan se två enorma pråmar där flyktingar trängs mellan iskalla plåtväggar. Lite närmare centrum ligger de hemlösa i portuppgångar medan unga tjejer från öst hålls inlåsta och drogade på Reeperbahn.

”Vad gör ni för de fattiga” var det någon som frågade Der Hauptpastor. ”Det ingår inte i vår profil” sa han och återvände med blicken till kyrktornet.

Humbug i Hamburg och svammel i Sverige. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ, sa Jesus. Det gäller också för Svenska kyrkan. Välkommen som medlem, du behövs. Hjälp oss hålla fast och stå emot.

För Svenska kyrkan är internationellt arbete och engagemang ingen plusmeny, inget fritt tillval som varje församling kan avstå från. Att vara kyrka är att se längre än sitt eget och bära varandras bördor. Svenska kyrkan är mycket mer än Sverige och att vara kristen är att se skapelsen som en helhet, alla människors samhörighet och lika värde. Kyrka stavas pluralis.

I förra veckan släppte tankesmedjan Timbro en rapport som bl a menade att Svenska kyrkan är partipolitiskt styrd ”med en ideologisk ram formad av marxistisk ideologi”. Som bevis las ett antal pressmeddelanden fram, som tolkades som kyrkoledningens kommunikation med medlemmarna. Pressmeddelandena, bl a kring klimat- och flyktingarbetet, ansågs ha slagsida vänster.

För mig har rapporten ett enda seriöst bidrag; den påminner om vikten av att kyrkan teologiskt motiverar sina ställningstaganden. Vi kan inte förutsätta att människor idag har en given förståelse av kyrkans kontext och uppdrag. Även tankesmedjan Timbro saknar den. Därför kan det som rapporten kallar ”aktivism” ibland uppfattas som ställningstaganden i enskilda frågor utifrån andra utgångspunkter än teologi och kyrkans uppdrag.

Religion är vidare än politik, Gud är större än Marx. En kristen kyrka ska inte tiga inför de brott som sker mot skapelsen och mänskligheten. Inte heller bara stå i ett gathörn och dela ut soppa till de hungriga, den ska också påtala bristerna och formulera orsakerna. Svenska kyrkan är del av en världsvid gemenskap och det är de drabbades röst vi ger ord åt när vi talar om miljöhotet. Och visst, det får politiska konsekvenser. En tro utan gärningar är en död tro, skriver Jakob lakoniskt i Bibeln.

För mig handlar kristen tro om helhet; tro och handling, kropp och själ, mitt eget och andras, Sverige och världen. När Timbro kopplar frågan om partipolitik till tro, då förminskar de trons betydelse och kyrkans uppdrag. Skalan vänster – höger är ointressant i sammanhanget. Självklart kan kristna komma fram till olika uppfattningar om lösningar, alltså skilda partipolitiska val, men grunden är ett bredare perspektiv. Svenska kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan styrkan är just att vi kan komma fram till olika slutsatser ur en gemensam grundförståelse och kallelse.

I SvD den 13 mars skriver ärkebiskopen tillsammans med kyrkostyrelsens 1:e och 2:e vice ordförande en debattartikel som riktar kritik mot regeringens förslag att begränsa asylrätten. Lyssna Timbro, det är inte ett uttryck för en vänstervriden kyrka. Det är ett rop från en kyrka som tar sitt uppdrag på allvar, som vågar utmana makten oavsett partibeteckning. Det är ett perspektiv på världen som saknas just nu.

Svenska kyrkan har många olika röster. Det här är min. Och jag är stolt över att tillhöra en kyrka som, trots olika partipolitiska utgångspunkter, höjer rösten och blicken i en tid när människovärdet hotas och murar byggs för att göra skillnad på människor.

Jag går till kyrkan för att släppa taget och finna det på nytt. Nånting sker, oavsett min upplevelse av det. Det är därför jag går, inte för att fira en seger eller sörja en förlust. Jag går för att utsätta mig för något och Någon bortom mitt egna.

Jag vet, det låter fromt det jag skriver. Men så är det, jag har glädjen att ha funnit en församlingskyrka som känns meningsfullt att engagera sig i. Kyrkan är en plats och gemenskap som rymmer det djupast mänskliga och gudomliga. Där möter vi varandra, oss själva och den Gud som gett oss livet.

Men Gud bor inte i ett hus byggt av människors händer. Gud fyller hela universum med sin närvaro och det går inte att gradera närvaron. Gud är lika närvarande i en skogsdunge som i en domkyrka och ett hjärtas viskning är lika mycket värt som tusen människors böner.

Den här veckan har det skrivits en del om bilden av Svenska kyrkan. Bilder som ofta tar fasta på antingen egna upplevelser eller enskilda företeelser; vi älskar hela Svenska kyrkan för dess diakonala arbete lokalt eller vi förfasas över hela Svenska kyrkan för att en präst är med i programmet Gift vid första ögonkastet. Det ena tas som intäkt för kyrkans relevans, det andra för dess identitetskris. Båda bilderna kan vara rätt och fel, men ingen av dem är hela bilden.

I stunder av tvivel på hur kyrkans arbete matchar människans längtan, brukar jag följa trådar på Svenska kyrkans facebooksida. Den redaktion för sociala medier vi byggt upp på kyrkokansliet är synnerligen aktiv med redaktörer som arbetar i jour. Idag fungerar sidan som en kyrka på nätet. Äkta möten, delad glädje, uttryckt längtan. Precis som de böner som skrivs på bönewebben vittnar inlägg och kommentarer på Facebooksidan om en djup längtan efter tro och mening. Det är som att vi blir ännu mer nakna inför mötet med det gudomliga och vår andlighet på nätet, än med ytterjackan på i en kyrkbänk.

Viktigare än bilden av Svenska kyrkan är möjligheten för människor att söka, uttrycka och växa i sin tro. Det finns runt 3500 kyrkobyggnader. Men mötena är möjliga överallt. Jag tror vi behöver stötta varandra för att orka livets väg. Tvivlar du på mig, möt din egen och andras längtan på någon av följande platser:
www.svenskakyrkan.se/be
www.facebook.se/svenskakyrkan