Allt fler väljer att aktivt bli medlemmar i Svenska kyrkan. Samtidigt fortsätter antalet medlemmar att minska i långsam takt från forntidens 100%. Idag 6 225 091 medlemmar, 63,2% av befolkningen.
När statistiken presenteras börjar kommentarer på Facebook och Twitter att söka orsaken till minskningen, eller ”tappet” som det av någon oförlöst anledning kallas i media. Årets förslag från ”sverigevänner” och deras kusiner är att Svenska kyrkan vill ersätta kristendom med islam. Korsen ska ju bort, Mecka pekas ut, Jesus får man inte prata om, moskéer ska sponsras, biskoparna tror inte på Gud och att kristna förföljs spelar ingen roll. Ungefär så, för det har stått i bloggar som t o m skrivits av präster. Och i Avpixlat sådetså. Plus det där som Timbro nyss kastade in från höger: Att man måste rösta vänster för att vara medlem.
He jär båra na vhaller, som farmor hade sagt på pitemål. Det är bara svammel. De tre vanligaste skälen till att man lämnar kyrkan är: Man dör. Det är för dyrt. Man tror inte. Punkt.
Ingenting talar för att Svenska kyrkans respekt för andra religioner och att inte göra skillnad på människor är ett vanligt skäl till utträde. Tvärtom är det ett sannolikt skäl till att man blir medlem. Svenska kyrkan uppfattas som bärare av viktiga värden, främst genom församlingarnas diakonala arbete. Man gör ett schysst jobb helt enkelt, så varför inte stödja det?
Jag minns en studieresa till Hamburg för många år sedan. Vi studerade hur den största kyrkan, St Mikael, reagerat på att massor av hamburgare lämnat kyrkan. De senaste 10 åren hade den tappat 200 000 medlemmar och eftersom den Tyska evangeliska kyrkan, precis som den svenska, är beroende av medlemsavgifter så var läget ganska tungt.
Vi mötte en kedjerökande hauptpastor som med blicken mot kyrktornet berättade om stora satsningar på konserter, företagsgudstjänster, media och riktade insatser mot inflytelserika grupper. Med stolthet berättade han också om den påbörjade renoveringen av kyrktornet. Det skulle göras ännu högre, ännu vackrare, ännu synligare.
Lite omtumlad gick jag ut efter mötet, oklar över om det var en präst eller företagschef jag pratat med. Jag drack vatten ur kyrkans egen designade glasflaska och hörde vinden slå i kyrkans jättebanderoller med texten ”Mein Michel”.
Jag ökade steglängden för att komma undan både pipdoften och ett sorgligt stråk i mitt sinne. Under mina fötter såg jag kyrkans sponsortrappa med sponsorplattor inskruvade i stenbeläggningen. Gustav Mahler, Siemens, Mercedes, Frau Birgitte Kirsch… var och en hade de bidragit med minst 100 000 kronor för att tornet skulle bli högre. Vi räknade till fler än 80 sponsorplattor. Jag suckade och trampade Mahler på hans förnamn.
I Hamburg finns flest miljonärer i Tyskland. Många av dem bor på gräddhyllan, från vilken man kan se två enorma pråmar där flyktingar trängs mellan iskalla plåtväggar. Lite närmare centrum ligger de hemlösa i portuppgångar medan unga tjejer från öst hålls inlåsta och drogade på Reeperbahn.
”Vad gör ni för de fattiga” var det någon som frågade Der Hauptpastor. ”Det ingår inte i vår profil” sa han och återvände med blicken till kyrktornet.
Humbug i Hamburg och svammel i Sverige. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ, sa Jesus. Det gäller också för Svenska kyrkan. Välkommen som medlem, du behövs. Hjälp oss hålla fast och stå emot.