Galet vad mycket charmiga människor man möter i mitt jobb! Särskilt dom där som mäter så där en meter över jordskorpan. Vårt Fritids ”Lyktan” hade haft tema ”vad gör en präst på dagarna?” under en vecka. Och så blev jag inbjuden att komma på fika. De fick berätta vad de funderat på och ställa skarpa frågor. Hur roligt som helst!
En fin teckning av stjärnor. För att alla gillar stjärnor. Präster också.
Är en präst aldrig ledig? Hur ser det ut i himlen? Äter du mycket tårta? Varför har du en sån konstig grej på din hals? Och så berättade dom för mig om vad de tänkt på och pratat om. Det kom att handla rätt mycket om döden. Kanske tror man att när det gäller barn kan man med fördel vara lite lättsam. Enkel. Och pratat om nåt roligt! Fast barnen själva tänker väldigt stora tankar. Och tål mer allvar än somliga vuxna tror.
En ängel (jobbarkompis till prästen). Begravning (för sånt gör präster). Rosa kaniner som gör kärlekshälsning med öronen (för vem gillar inte det?)
Jag svarar begravning på frågan vilket som är det viktigaste på mitt jobb. Dom undrar om jag inte blir ledsen. Jo, såklart man blir. Så vi talar om sorg. Och jag berättar att det ändå inte är så svårt som man kan tro att jobba med en begravning. Självklart blir jag ledsen. Men det känns också bra i hjärtat att kunna finnas där när nån är ledsen. Vi pratar länge om det. Om man känt nån som varit ledsen. Vad man kan göra då? Jag får en massa bra tips: om kramar, att vara med, att gråta en skvätt ihop. Det blir tydligt att barnen är mycket mindre rädda och mycket mindre lösningsfokuserade än vad vi vuxna är.
Ibland har vi vuxna så svårt för det. Hur möter man någon som är ledsen? Som har sorg? Inte räcker det väl med en kram? Borde man inte säga nåt? Som gör det lite bättre?
Fast alla vi som varit där. Som misst någon. Vi vet ju att det inte går! Att säga tre meningar som gör att allt känns bra. Men att bara finnas och krama om, inte försvinna och titta bort – det räcker långt!
Vi pratar om hur det känns att finnas där med nån som är ledsen. Flera tjejer har känt hur det ”Liksom blivit varmt i hjärtat”. För att man gjorde något. Kunde finnas där. Jag säger att det är så det känns att vara präst på en begravning.
Väldigt många vill bli präster när dom blir vuxna. Så tar vi mera macka. Och pratar om gungor.
Frid!
Lämna ett svar