Nu är arbetena inne i kyrkan i full gång. Projektledarna timmermansbasen Göran och murarbasen Per från generalentreprenören, firman Puts & Plattsättning AB, visar mig runt. Hela kyrkan är blockerad av byggnadsställningar.
Hantverkare med olika specialisering är upptagna av de mest olikartade sysslor. Den ene efter den andre betygar vilken ära det är att arbeta med ett så speciellt objekt. De uttrycker sin förtjusning över att ha fått detta förtroende. Det är uppenbart att de känner av den helgd som vår kyrka är laddad av, och som inte går förlorad bara för att den under så där 15 månader är en enda byggarbetsplats. Tobias som intervjuar mig i samband med inspelningen av en film som ska dokumentera detta stora projekt är särskilt intresserad av just detta: det heliga rummets speciella karaktär. Över kyrkorummet vilar ett visst lugn trots att många arbetar där och vissa jobb väsnas. Ingen radio som skvalar popmusik eller Lugna favoriter som det annars brukar vara på byggarbetsplatser.
Alla lösa föremål och pipverket i kororgeln är bortflyttade. Det mesta av de ömtåliga inredningsdetaljerna som står kvar är inslagna i plast: altaruppsatsen, predikstolen, stora orgeln och kororgeln, epitafier och minnesstenar. Snart ska också altarringen och dopfunten skyddas. Ingenting får skadas, man måste gå varligt fram. Golvet är täckt av papp, utom vissa partier som är uppbrutna.
I sydvästra kapellet, där vi brukar fira vardagsmässorna och ha vårt kyrkkaffe, doftar det av nystruket bruk. Ytorna putsas i flera skift, till slut med brukskvalitetern a ”fin-grov” och ”fin-fin”. Det blir några millimeters påslag innan allt är färdigt. I kapellet och vapenhuset har man kommit längst. Här prövar murarna sig fram för att lära sig att handskas med de gamla murytornas egenskaper.
Hela kyrkans interiör ströks vid mitten av 1900-talet med en latexfärg, s.k. plastfärg, något som då sågs som framtidens modell men som vi nu vet dels skadar det bärande materialet, dels åldras fult. Den underliggande muren måste fräsas ner så djupt att latexfärgens långa molekylkedjor inte längre täpper till porerna. I just det sydvästra kapellet fick valven vid slutet av 1900-talet dessutom ett lager av den mest triviala köksfärg. Vi som följt utvecklingen och i årtionden har sett murar och valv smutsas ner allteftersom har kanske inte noterat det, men den grånande ytan har blivit alltmer död. Nu ska hela interiören täckas av kalkputs som vi kanske i början kommer att tycka är alltför skinande vit, men som kommer att få en helt annan lyster än vi är vana vid, och som dessutom kommer att få en vacker patina under tidens gång. Redan när man lägger på den slutgiltiga ytan planerar man nämligen hur den kommer att te sig om 25 och 50 år, när Hornsgatans föroreningar har fäst vid den.
De yttre, smutsiga fönstren i koret har monterats ner och skickats på konservering. Man kan kanske tycka att det är stiligt med det klara dagsljus som nu strömmar in mellan plastskynkena, men just det att dessa fönster inte har putsats på decennier har gjort att ljuset har brutits och fördelats genom sothinnan med en sällsam glans, vilket en del fotografer också påpekat. Vi får se hur det känns när allt är skinande nypolerat.
1600-talslampetterna längs koret och mittskeppet har sänts på renovering. De fick korstecknade huvar kring glödlamporna vid Lars Israels Wahlmans restaurering vid mitten av 1920-talet. Huvarna, som har syskon i S:ta Maria kyrka i Helsingborg, har tyngt ner ljusarmarna som nu ska riktas och förses med ny installation. Dessa lampetter hör, liksom dopfunten, till de inventarier som räddades undan den stora branden 1759. Det tog så lång tid för elden att spridas från Stora Besvärsbacken att man hann flytta vissa föremål i säkerhet, men kyrkoherdens omfattande bibliotek som stod i prästgården på kyrkogården gick förlorat. Det var andra gången som kyrkoherde Johannes Forsskåhl miste sitt omfattande teologiska bibliotek.
Den som får besöka S:ta Maria Magdalena kyrka under de pågående arbetena har anledning att betänka att detta inte är första gången som kyrkan är belamrad med ställningar och hanteras av skickliga hantverkare. En byggnad måste då och då gås igenom grundligt och däremellan vårdas kontinuerligt. Det har under 1900-talet varit lite si och så med denna fortlöpande tillsyn, men det är församlingens avsikt att i fortsättningen lägga upp en långsiktig underhållsplan.
Rättelse
Läsekretsen har hört av sig. Jag skrev i förra brevet att målarmästare N. Jacobsson utfört altarmålningen i S:t Paulskyrkan. Han fick visserligen uppdraget, men det verkar aldrig ha blivit utfört. I stället är den målning vi ser utförd av Wille Gernandt (1863-1920), en genremålare, tecknare och illustratör verksam i Stockholm.
Detta brev publiceras ursprungligen som e-post-utskick och vänder sig i första hand till dem som har S:ta Maria Magdalena kyrka som sitt andliga hem, men vi har förstås inte något emot om några andra personer också läser det. Det blir en hälsning per månad, med rapporter om hur arbetena i kyrkan fortlöper och vilka överraskningar som kan möta oss. Huvudansvarig är Göran Kåring. Tipsa gärna en vän om brevets existens, eller kom med egna förslag eller frågor. Beställning av brevet och kontakt:
– telefon: 08/4622945, eller direkt till Göran Kåring: 08/7200526
– mailadress: bjorn.wann@svenskakyrkan.se