Kjell Bergkvist och Ewa Röse har huvudrollerna i en lättviktig komedi.
Det är inte helt enkelt att göra film om prästen i paradiset. Inte om man ska tro Sveriges recensentkår som recenserat skapelsen ’Prästen i paradiset’. DN ger filmen 1/5 av och menar att ’Eftersmaken är unken mer än pikant’, SvD tycker att filmen är ’ett gäng decennier efter sin tid, plumpt, o-roligt och på alla sätt mistligt’ GP hävdar att den är ’helt enkel – bara usel’. Och så vidare. Jag har läst präster som tycker att det är en ’äcklig spritromantik’ eller att den ger en ’orättvis bild’.
Att vårt lands kulturelit inte gillar många populärkulturella uttryck brukar väl i och för sej inte vara så negativt, i alla fall inte för oss som har svårt att ta t.ex. den aktuella filmen på stort allvar. Filmen är väl inget mästerverk som kommer att belönas på olika galor, men det gjorde knappast filmer som uppföljarna till Göta kanal eller ’Reine och mimmi i fjällen’ heller. Och dom filmerna drog stor publik och roade många svenskar.
Jag tycker att man måste kunna skämta om det mesta. I just det här fallet är det jag och min vardag som hamnar i fokus för en komedi/parodi. Ingen människa som ser filmen tror att vardagen i utlandskyrkan ser ut på det sätt som framställs i filmen.
Så vad handlar då filmen om? Och är det bra eller dåligt att det görs en film om hur Svenska kyrkan arbetar i paradiset?
Full fart i Svenska kyrkans tuk-tuk!
Filmens handling går ut på att statsministern är på rundresa i Asien och fått en lucka i sitt späckade schema. Det vill kyrkan utnyttja genom att visa upp det goda arbete man gör, samt se till att få den vackra nybyggda kyrkan invigd av statsministern. Blir statsministerbesöket en succé, kommer en ung präst att få sin drömtjänst. Därför skickas hon ner till Phuket. Hon tar kontakt med prästen och försöker göra sej en bild av hur kyrkan arbetar.
Problemet är bara att den aktuella prästen i paradiset är en alkoholiserad och spelberoende karaktär, som inte lever upp till någon enda förhoppning. Han har stora skulder, han har maffian efter sej och någon kyrkan finns inte att inviga.
Och där tar filmen sin början.
Jag tycker att filmen är helt ok, så länge den sorterar under kategorin buskis eller lättviktskomedi. Det finns en del roliga vändningar, det är aldrig någonsin tråkigt och många vyer är förföriskt vackra. För oss som bor på Phuket är det roligt med igenkänning.
Sedan är det svårt att veta om det är bra eller dåligt för Svenska kyrkan att det görs en parodi på hur vi arbetar i utlandet. Själv tror jag det är bra. Att man skämtar om i det här fallet oss i södra Thailand gör mej inte något alls. Jag har fått mängder av reaktioner på filmen, det har enbart varit roligt att få börja diskutera utifrån dem. Det fäster också uppmärksamhet på något som är bra, nämligen ATT det finns en kyrka i utlandet. Filmen har faktiskt rätt när man i reklamen för filmen konstaterar att dom flesta inte ens vet om att det existerar en Svensk kyrka på Phuket. Efter den här filmen vet antagligen alla som kommer dit det. Det tycker jag också är bra.
Gå och se den! Så diskuterar vi sedan 🙂
Kommentera det här inlägget