Cilla och Micke


Svenska konsulatet i Phuket town
Svenska konsulatet i Phuket town

2010 bestämde sej Cilla och Micke för att flytta till Phuket. Dom sålde i princip allt dom hade, tog med sej pengarna, samt ett arv dom just fått och flyttade ner. Tanken var att livet skulle leka nu när dom lämnade bekymren bakom sej i Sverige. Så blev det inte.

Redan första dagen (!) ramlade Cilla och slog sej så illa att hon slog höften ur led. Tyvärr hade dom inte brytt sej om att skaffa någon försäkring, vilket medförde att sjukhusvistelsen i princip ruinerade dom. När Cilla kom ut från sjukhuset var pengarna slut. Någon returbiljett fanns inte bokad, eftersom dom inte bestämt sej för hur mycket av Asien dom tänkt sej resa runt i. Istället för en mer eller mindre glamorös vistelse på goda hotell väntade nu ett liv med helt andra förutsättningar.

Större delen av tiden bodde dom längst ner i gatuplan i ett höghus, långt från stränder och andra turister att prata med. Dom livnärde sej på Cillas pension, vilket absolut inte innebar några som helst utsvävningar. Två personer var tvungna att leva på 5900 SEK i månaden, vilket fungerar, men inte mer.

När vi kommer i kontakt med dom är framförallt Micke dödstrött på att vara i Thailand. Eftersom dom stannat längre i landet än vad visumet tillåtit, har båda fått s.k. overstay. Det är max för dom båda, vilket innebär 20.000 Thailändska Bath, (TBth) per person. I svenska pengar är det ca 5000 SEK. En enkel resa hem kommer att kosta mellan 4000-5000 SEK. Det finns också mycket fler obetalda skulder, men dom finns det ingen chans att hitta några pengar till. Polisen har insett att det inte går att få fram några pengar från dom, vilket har gjort att deras pass helt enkelt är beslagtagna. Sammanlagt inser vi att vi måste försöka få tag i ca 35000 SEK för att ordna detta.

När Micke kontaktar oss vill han att vi kommer och hälsar på och börjar försöka planera för en hemresa. Vi träffas i deras hem. En av dom första sakerna vi märker är att vi spontant tycker mycket om varandra. Det är lätt att umgås och lätt att prata. Tyvärr verkar det som att Cillas kol blivit mycket sämre. Hon vill egentligen inte hem till Sverige, men hon inser att hon måste.

Eftersom varken kyrkan eller ambassaden betalar för några hemresor måste vi börja leta efter pengar på andra sätt. Vi börjar planera i december och vi får tag i släktingar på båda sidor. Vi kommer överens med Mickes släktingar om att försöka samla pengar och sätta in dom på ett konto som ambassaden ansvarar för.

Efter ett par månader har vi med gemensamma ansträngningar samlat ihop såpass mycket pengar att det skulle vara möjligt att betala resorna hem. Släktingar har ställt upp, vänner till Cilla och Micke vill vara med, vi har fått in en kollekt osv.

Vi väljer att prata med konsulatet, som ordnar tillfälliga pass. Vi bestämmer oss för att köpa biljetterna. Det innebär en liten chansning, eftersom vi inte kan vara helt säkra på att dom får åka med på flyget, bl.a. av hälsoskäl.

Cillas och mickes pass var beslagtagna
Cillas och Mickes pass var beslagtagna

Nu måste vi försöka ordna ett s.k. ’fit for flight’ till Cilla, så att det inte finns någon risk för att kaptenen vägrar låta henne följa med flyget. Vi lyckas få en tid hos en läkare som undersöker henne. Det visar sej att hon är såpass bra, att hon bedöms kunna klara av flygresan till Sverige.

Nästa steg blir att förbereda för mötet med det svenska klimatet. Ingen av dom har varit i Sverige på fem år, dom har inga kläder som klarar den svenska våren. Vi åker till Big C och lyckas hitta kläder i deras storlekar. Och sedan är allt klart. Vi skjutsar hem dom.
Vi kommer överens om att hämta dom den dagen flyget går, några timmar innan avresa. I bilen hem till prästbostaden känner vi oss lättade och glada.

Vi har jobbat nära tillsammans i flera månader för deras återresa, nu ska dom resa mot Landvetter. Vi inser att vi kommer att sakna dom väldigt mycket. Varenda badutflykt, varenda fikapaus, varenda bilresa, samtalen…

Dagen dom ska åka hem hämtar vi dom och kör iväg. Eftersom Micke varit dykare, har han lyckats låna en syrgastub som Cilla fått andas i när hon inte orkat andas själv. Den åker vi nu med till en gasfirma och ger bort. Killen som får den ser tacksam och förvånad ut…

Så återstår bara att köra dom ända fram till Phuket airport. Vi äter tillsammans och betalar deras overstay till Immigrationkontoret som finns på flygplatsen. Så försvinner dom iväg. Cilla blir imponerande väl omhändertagen. Hon sitter i sin rullstol och körs bort av vänliga värdar.

Kanske ser vi dom aldrig mer. Det innebär ett tomrum för oss, men vi inser att det är bäst så här. Lättade, glada för deras skull, men också med ett stort mått av saknad åker vi hem.

(Cilla och Micke heter i verkligheten något annat)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *