Pojken på stranden…

Gode Gud…pojken på stranden…kan inte få bort honom från näthinnan…försöker tänka på allt som är viktigt i vanliga fall…pensionsförsäkring, bilservice, husköp,…men pojken på stranden…

Jag vet inte hur många döda människor jag sett under mina år som präst. Jag vet inte hur många gånger jag har hållit förtvivlade föräldrar i händerna som mist sina barn i det vi kallar ’plötslig spädbarnsdöd’. Men någonstans minns jag hur det har varit.
’Skulle du vilja gå med, vi skulle så gärna vilja se vår lille en gång till, han ligger på sjukhuset.’
Jag har gått med. Jag har känt mej stark, känt att jag gjort mitt jobb. Jag minns t.ex. Simon, som låg i sin lilla kista med blåvittnappen i munnen… Jag hade döpt honom ett halvår tidigare, nu var mamman i upplösningstillstånd. Ändå klarade jag av begravningen, bara för att det är mitt jobb.

Men pojken på stranden… Gode Gud, han står för allt som är omänskligt och fel. Han kunde inte åka hem, han fick inte komma någon annanstans. Jag minns min son, för 17-18 år sedan, hur glad han var för sina nya blåa byxor med fickor. Han stoppade ner händerna i dom, gick omkring och var cool, bara för att det fanns fickor.

Jag vet inte när jag grät senast. När jag såg bilden på pojken, gjorde jag det. Maktlöshet, att vara på andra sidan jorden…så ofattbart. Jag vet att det dör ca 15000 barn (minst) under fem år i snitt varje dag. Jag vet att det finns oändligt lidande i världen. Det finns länder som tar hand om överlastade flyktingbåtar genom att bara bogsera ut båtarna på internationellt vatten och lämna dom där. Jag vet allt det där…

Men pojken på stranden…Gode Gud, förlåt oss…