Vid ett tillfälle ringde en orolig mamma från Sverige. Hon hade inte lyckats få kontakt med sin dotter sedan ’sist hon skickade ner pengar’. Nu var hon mycket orolig. Tydligen hade dottern stuckit från ett hotell utan att betala sin räkning. Hon visste inte var dottern befann sej. Nu hade dottern inte ens pengar till mat och vatten…
Jag kopplade rätt snabbt ihop just detta samtal med samtalet från ett hotell dagen innan. En mycket arg och besviken hotellchef hade ringt och sagt att en svensk medborgare hade druckit mycket alkohol och troligen också använt droger. När polisen hade kommit till hotellet hade hon inte varit där. Den svenska medborgaren hade helt enkelt tagit sina saker och stuckit.
Denna person ringde till oss samma dag. Hon menade att hon måste få pengar av oss. Jag svarade som vanligt att vi inte har den möjligheten. Varpå hon skrek att nu skulle hon ta livet av sej och la på luren…
Några dagar senare fick vi ett mejl från mamman igen. Hon hade nu lyckats nå dottern och via swisch skickat ner mer pengar, denna gången till en restaurangägare. Så nu skulle det nog gå bra, hoppades hon. När den resande dottern enbart hör av sej till sin mamma i samband med att hon vill ha mer pengar får vi dock samma känsla hela tiden: ett söndercurlat barn som inte blivit vuxet är ute och reser. Fullständigt fri från ansvarskänsla.
Kommentera det här inlägget