Under en period har jag regelbundet besökt några äldre män som sitter i fängelse här i Thailand. Det är en heldags arbete, det brukar ta ungefär 14 timmar. För att komma dit åker jag taxi, flyg och får sedan hyra motorcykel.
Deras historia är inte så ovanlig. Ett rejält (och helt oförsvarligt) snedsteg när det gällde att ordna snabba pengar…
När jag kom förra gången hälsade jag på tre personer. Denna gången var det bara två. Jag frågade var den tredje tagit vägen.
– Han hämtades och sitter på polisstationen blev svaret.
Efter fängelsebesöket lyckades jag hitta stationen och frågade om jag fick besöka den fängslade svenske medborgaren. Polisen sa att det inte var några problem alls.
En absurd situation tog vid. Han blev så glad när han fick syn på mej att han började skratta. Han ville kramas genom gallret, vilket naturligtvis inte gick. Vi stod och såg på varandra, jag kunde inte låta bli att tänka på psalm 289 ’Guds kärlek är som stranden och som gräset’, v 3 Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann.
Eftersom jag inte hann stanna mer än ca 20 minuter tog besöket slut rätt fort. Vi hann prata en del, han var inte bitter. Han berättade att han satt där för att han förtjänade det. Han berättade också att han kommer att transporteras till Bangkok på ett eller annat sätt för att i förlängningen åka mot Sverige.
När jag åkte mot flygplatsen i ösregnet funderade jag på vad jag varit med om. Två män i fängelset, båda utledsna på att vara där. En man i någon slags polishäkte, 26 (tjugosex!) dagar utan sol eller himmel, en cell med tio personer på några få kvadratmeter. Och alla tre var oerhört glada över att jag kommit. På något sätt känns det mäktigt att stå i den urgamla kristna traditionen om att besöka människor i fängelse. Människor som Jesus identifierar sej så starkt med, att han säger att det är jag som ÄR den ni besöker (Matt 25).
På flygplatsen läser jag på min iPad ur några kristna tidningar. En insändarskribent menar att ’Det är många som aldrig mer kommer att lägga en krona till någon form av Svenska kyrkans hjälpverksamheter’, och ’det enda argument som kyrkoledningen förstår är pengar’ och jag blir informerad om något som kallas för ’homolobbyisterna’ som inte tyckte det var ok att man kallade homosexualitet för en trend.
På kvällen funderar jag över vad som gör mej mest gråtfärdig: att människor lever som dom gör i fängelset, eller det förakt som finns mellan kristna.
Kommentera det här inlägget