Att fira födelsedag i fängelse. Och att bli paff när man ska välsigna.


Det är inte ofta det händer, men när det händer måste man fundera igenom situationen noga. Ett annat land önskar att vi ska besöka någon av deras medborgare i fängelser.

Det är kanske självklart att ställa upp, men det kostar i både tid och pengar, vilket gör att chefen får vara med i beslutet.

-En självklar del i medmänskligheten, tyckte chefen, det måste vi ha råd med.

Den här gången handlade om en protestantisk medborgare, hans familj önskade att jag i egenskap av protestantiskt präst skulle försöka få kontakt med honom

Jag hade flera samtal med den ambassad som representerar honom, jag mejlade med hans släkt och till sist åkte jag till fängelset. Jag förklarade mitt ärende och sa att det enda jag önskade var att besöka en intagen person. Det visade sej inte fungera alls. Med tanke på mitt pass var jag tvungen att ha rekommendationsbrev från landets ambassad. Varför det skulle vara så brydde jag mej inte om att spekulera i.

En vecka senare var alla handlingar klara och jag fick komma in. Enligt uppgifterna skulle personen vänta på mej. Jag blev visad in till ett besöksrum, där man i vanlig ordning fick tala i telefon med varandra, ett plexiglas skiljer oss åt. Personen var inte där.

Eftersom jag blivit ombedd att komma pga. att jag är präst i en Luthersk kyrka, hade jag för dagen valt att komma iförd prästskjorta. Det visade sej ha mycket stor effekt på andra människor bakom plexiglaset. (Det sitter en lång rad människor som talar med sina anhöriga)  En Europe som enligt egen utsago sitter fyra år frågade vilket jag land kom ifrån. Och han avbröt ’telefonsamtalet’ med sina besökare. (Besökare som i sin tur tyckte det var bra att han ville prata med en präst) Jag svarade och han ville tala enskilt med mej. Och genom telefonen förde vi någon slags märkligt biktsamtal. Jag förstod det mesta han sa. När allt var klart la vi på. Och genom plexiglaset sa han så att alla kunde höra, på hyfsad engelska: Father, can you please bless me!

Jag blev så paff att jag kände mej tvungen att fråga om det var ok (Jag har antagligen haft för många skolavslutningar i Sverige)?? Inga problem enligt vakter och övriga besökare. Det visade sej att jag inte kunde den engelska välsignelsen tillräckligt bra. Jag frågade därför om jag fick ta den på svenska?

Det skulle går bra. Pga. mitt något långsamma temperament (dvs. att jag är trög kallas det påfallande ofta) blir jag väldigt sällan nervös. Nu blev jag nog det. Jag lyckades inte riktigt, men efter ett par försök hade jag välsignat personalen, besökarna och främst (?) den person jag inte ens visste vad han hette.

Vi fortsatte att prata, hans besökare, han själv och jag. Det visade sej t.ex. att han tyckte han hade det bra, men att han inte tyckte det kändes riktigt bra att fira födelsedag (han fyllde år den aktuella dagen) och jul i fängelset.

Efter ca 45 minuter kom personen jag blivit ombedd att besöka. Vakterna visade honom fram till stolen. Han tittade på mej och sa, kort, klart och tydligt.

-Jag har inget personligt emot dej, jag vill bara ifred. Är det ok?

Jag blev lika paff igen. Och försökte förstå.

-Självklart, svarade jag. Inget du vill ha förmedlat till släkt? Vänner? Ambassad?

-Nej.

Han gick.

Jag tog adjö av mina samtalskamrater och gick.

När jag åkte därifrån hade jag lärt mej mycket.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *