…sjöng U2 en gång. Jag är inte helt säker på om vi kom 'hem' till vår arbetsplats, dvs. där vi bott i tre år, eller om vi varit 'hemma' i Sverige under sommaren, men det är onekligen två skilda världar vi får möta.
Vi kom fram till Phuket sent på kvällen. Efter 22 timmars resa var vi trötta och ringde vårt lokala pizzabud och beställde. Några större ambitioner hade vi inte med den kvällen. Att komma igång, kolla almanackor, svara på mejl, ringa runt, hälsa på på svenskrestauranger osv. kunde vi göra ’imorgon’.
När vi vaknade efter en tidsomställning på fem timmar och en sömn på sex, fungerade inte varmvattnet. Internet fungerade inte heller, samt att vi inte hade någon ström. Det betyder att vi inte kan sätta på luftkonditioneringen, vilket kanske kan tyckas vara ett i-lands problem (vilket det också är), men efter en sommar i skogen i Dalsland med temperaturer på mellan 10 och 20 grader är man så att säga avvand från temperaturerna i södra Thailand. Och fukten.
Så då satt vi i vårt hem och försökte hålla uppe humöret. Trötta, varma och utan telefoner, datorer eller andra kommunikationsmöjligheter. Något jobb blev det inte. Däremot knackade det plötsligt på dörren.
En dam ville ha ett intyg påskrivet av en ’förtroendeperson’. Det var inga problem, även om det kändes mindre bra att inte ens kunna bjuda på ett glas vatten. När damen hade åkt, bestämde vi oss för att ta bilen för att åka och handla. Det gick inte heller.
Toyotas bilar är så täta att det hinner mögla rejält under våra semesterveckor. Stanken i bilen var imponerande, bara att börja tvätta. Efter att vi tvättat färdigt lyckades vi ta oss iväg och handa lite mat. Humöret steg när vi dessutom kom hem och strömmen visade sej ha återvänt. Då ringde det på dörren igen.
Två andra damer hade önskat att vi skulle köpa korv med oss från Sverige. Det var roligt att få ge bort. När solen började gå ner var vi på gott humör igen 🙂
Sedan somnade vi. Klockan fem på morgonen, Thailändsk tid…
Kommentera det här inlägget