I god Luthersk ordning (som Göteborgare är man alltid mån om att vara renlärig) välsignar vi inte byggnader, bilar eller skor, enbart människor.

Nu gick vi upp i ottan och åkte ut en bit i tropiska savannen. Familjen är multireligiös, dom har djup kontakt med Sikhism, Buddhism, Kristendom och lever på en ö där alla är muslimer.

Vi ställde naturligtvis inga frågor om varför dom ville ha en kristen välsignelse av hemmet. Efter ett gott samtal enandes vi om att kalla det för ’välsignelse av familjen’.

Det är en märklig känsla att åka den lilla vägen till familjen för kanske sista gången. Vi har träffats ofta och vi har pratat om allt möjligt. Ibland har vi inte kunnat komma pga. vädret, ibland har det varit fantastiskt att få ta bilen ut i den tropiska savannen och fika.

Den här morgonen började vi med att sjunga en psalm. Det fick bli ’Amazing grace’, eftersom pappan inte talar svenska. Sedan genomförde vi en akt som vi kommit överens om, den påminde ganska mycket om en vigsel i Svenska kyrkans ordning. Frågorna omvandlades till en fråga om man vill att Jesus ska välsigna denna familj? Efter jakande svar strök vi familjens pannor med vatten och tecknade ett korstecken i panna på var och en.

Allt avslutades med Vår fader och välsignelsen. Och med tanke på att det kanske tar ett tag innan vi träffas igen, sjöng vi den engelska varianten av psalm 730, ’Må din väg gå dej till mötes’. I original blir det ’May the road rise up to meet you’.

Sedan åt vi frukost till tropiska savannens alla morgonljud. Att jobba i SKUT är en rikedom.