Jag är en vardagsmänniska. För mej har det alltid varit viktigast att få vardagen att fungera. Betydligt viktigare än helgen eller festen. Det har vi tagit in i kyrkans arbete i södra Thailand. För oss har mässan varannan vecka funnits som en del av pulsen, ett hjärtslag i vardagen.

Sammanlagt har det blivit lite drygt 60 veckomässor hemma hos oss under våra fyra år. Sista två åren har vi på församlingens önskan inlett med en sångstund (’sång- och brumstund’, som en församlingsbo med dåligt sångsjälvförtroende ansåg att vi skulle kalla det ) några timmar tidigare. Och efter mässan har det alltid varit kyrkkaffe. Det är enkelt och det kanske är självklart.

Sista veckomässan var lite speciell. Det är lågsäsong här nere, man vet aldrig hur många som kommer. Vi har varit som mest 35, som minst 7. Nu var det allra sista gången. Trevligt nog var våra efterträdare här på semester. Det blev ett utmärkt tillfälle att få presentera dom. Anders, tillträdande prästen, var med och celebrerade.

Och vi valde faktiskt att testa något nytt. Vi hade en dialogpredikan. Det har vi aldrig haft förut. Men nu diskuterade vi definitioner av begrepp och hur man uppfattar kristen tro. Och så följdes det av den underbara, men korta, tystnaden, syndabekännelsen – och förlåtelsen.

När gudstjänsten var slut avslutade vi med en liten gemensam fundering. Det blev ett sikte på framtiden, en liten sammanfattning och en diskussion om vad kyrkan kan betyda.

Det har varit fyra fantastiska år. Jag är övertygad om att när nu vi lämnar över stafettpinnen till nästa par, har kyrkan alla förutsättningar att utvecklas. Och jag förstår att dom ser fram mot detta uppdrag. Det är spännande, lärorikt, utvecklande och stimulerande. En fantastisk tid i våra liv är snart slut. Inte en dag har vi ångrat att vi gav oss in i detta äventyr!