Idag, dan före Nyårsafton är vi på Koh Lanta för att fira jul och nyårs mässa. Vi har inte resurser att vara här och fira julbön, midnattsmässa, julotta och nyårsböner t.ex. Vi får därför slå samman allt till en gudstjänst, vilket vi alltså kallar Jul- och nyårsmässa.

På en sådan gudstjänst gör vi allt utom att spela.

Det börjar med att vi går tidigt till caféet mittemot och beställer två kaffelatte för att kvickna till. Efter 20 minuter börjar vi bli otåliga. Jag frågar chefen hur det går med våra kaffelatte. Han skriker något på Thai,varpå en ung kvinna i pyjamas kommer. Hon är nyvaken. Uppenbarligen har hon förstår det hela fel och håller fram en räknedosa där det står att hon vill ha 120 Bath av oss. Jag frågar återigen om våra latte. Hon försvinner och kommer med en kaffe och häller i mjölk. Jag säger -Latte?? Aha säger hon och försvinner. Efter en stund ger vi upp och åker utan kaffet.

När vi kommer fram till kyrkan är det låst. 20 minuter för sent kommer vaktmästaren. Hon låser upp ytterdörren och åker meddetsamma. Utan att ha låst upp vare sej toaletter eller förråd, där vi har alla grejor.

Det betyder att Anna helt enkelt får bryta sej in i förrådet. Det går…sådär? Men lyckas till slut.

Sedan är det dags att börja göra i ordning för gudstjänst. Jag öppnar alla fönster och drar igång alla fläktar. På fjärde fläkten ramlar något på mej…

En orm!! Den ringlade iväg och la sej i ett hörn.

Efter att ha borstat ut den (vi undersökte inte om den var farlig, vi bara borstade ut den) genomförde vi gudstjänsten.

Den blev helt fantastisk! Vi sjöng, lyssnade, firade mässa och hade gott kyrkkaffe med pepparkakor från IKEA och lussekatter från grannön. Och ja, vi får vara med om mycket tack vare SKUT. Så här hade det knappast gått till hemma.

I ett försök att illustrera jul har man här skaffat en gigantisk julgran och en mycket trött ren.

Troligtvis är renen trött pga det myckna arbetet?

Alltid lika intressant att se hur man i Thailand uppfattar våra västerländska seder

Ett av många känslosamma ögonblick under jul är som bekant när julrenen tittar fram. Här fångad på bild, från sitt gömställe i julgranen.

Granen är tjock och grön, antagligen är det snö som finns på grenarna

Ibland får jag frågan vilken som är den största skillnaden mellan att jobba i Sverige och i SKUT. Ibland får jag en känsla av att det är lättare att hitta skillnader än likheter.

Igår firade vi Lucia för fjärde gången här på Phuket. Vi brukar hålla till på samma svenskrestaurang varje år. Vi är många nationaliteter, sångerna förs fram på ryska, bulgariska, engelska, svenska (eller skandinaviska) tyska alt franska.

I år blev det ändringar i sita stund, vilket gjorde att jag var tvungen att transponera (ändra tonarter) till sångerna. Det kräver en del jobb, och har man bara tjugo minuter på sej, blir det lite ansträngt med tiden. Det fanns dock ingen plats att göra det på, så jag fick hoppa in bakom en bardisk. Så bland spritflaskor, ishinkar, dricksburken, pärmar och luciakronor fick jag lösa problemet.

Sedan övade vi och Luciatåget blev -som vanligt- fantastiskt vackert!

Jag vet inte om det kunnat hända i Sverige, men jag tycker det är fantastiskt stimulerande som kyrka, att alltid vara lösningsinriktad och försöka ställa upp med dom medel vi har

Glad Lucia!

I samband med jul ser många fram mot stämningsfulla stunder. Ett är givetvis det kända temat ’julekorren kommer på besök med sin julskottkärra’. Som här, på ett köpcentra på Phuket

Det är inte helt enkelt med kulturskillnader. Att förstå våra västerländska traditioner över jul är inte så lätt. Här på Phuket möter jag en blandning av renhorn, björnar, ekorrar (!), tomtar, slädar, paket, granar, lucior…i en alldeles fantastiskt blandning. Men bad gör man om man vill få välmående västerlänningar köpglada över jul?

Jo, man dekorerar varuhusen

Det är inte ofta det händer, men när det händer måste man fundera igenom situationen noga. Ett annat land önskar att vi ska besöka någon av deras medborgare i fängelser.

Det är kanske självklart att ställa upp, men det kostar i både tid och pengar, vilket gör att chefen får vara med i beslutet.

-En självklar del i medmänskligheten, tyckte chefen, det måste vi ha råd med.

Den här gången handlade om en protestantisk medborgare, hans familj önskade att jag i egenskap av protestantiskt präst skulle försöka få kontakt med honom

Jag hade flera samtal med den ambassad som representerar honom, jag mejlade med hans släkt och till sist åkte jag till fängelset. Jag förklarade mitt ärende och sa att det enda jag önskade var att besöka en intagen person. Det visade sej inte fungera alls. Med tanke på mitt pass var jag tvungen att ha rekommendationsbrev från landets ambassad. Varför det skulle vara så brydde jag mej inte om att spekulera i.

En vecka senare var alla handlingar klara och jag fick komma in. Enligt uppgifterna skulle personen vänta på mej. Jag blev visad in till ett besöksrum, där man i vanlig ordning fick tala i telefon med varandra, ett plexiglas skiljer oss åt. Personen var inte där.

Eftersom jag blivit ombedd att komma pga. att jag är präst i en Luthersk kyrka, hade jag för dagen valt att komma iförd prästskjorta. Det visade sej ha mycket stor effekt på andra människor bakom plexiglaset. (Det sitter en lång rad människor som talar med sina anhöriga)  En Europe som enligt egen utsago sitter fyra år frågade vilket jag land kom ifrån. Och han avbröt ’telefonsamtalet’ med sina besökare. (Besökare som i sin tur tyckte det var bra att han ville prata med en präst) Jag svarade och han ville tala enskilt med mej. Och genom telefonen förde vi någon slags märkligt biktsamtal. Jag förstod det mesta han sa. När allt var klart la vi på. Och genom plexiglaset sa han så att alla kunde höra, på hyfsad engelska: Father, can you please bless me!

Jag blev så paff att jag kände mej tvungen att fråga om det var ok (Jag har antagligen haft för många skolavslutningar i Sverige)?? Inga problem enligt vakter och övriga besökare. Det visade sej att jag inte kunde den engelska välsignelsen tillräckligt bra. Jag frågade därför om jag fick ta den på svenska?

Det skulle går bra. Pga. mitt något långsamma temperament (dvs. att jag är trög kallas det påfallande ofta) blir jag väldigt sällan nervös. Nu blev jag nog det. Jag lyckades inte riktigt, men efter ett par försök hade jag välsignat personalen, besökarna och främst (?) den person jag inte ens visste vad han hette.

Vi fortsatte att prata, hans besökare, han själv och jag. Det visade sej t.ex. att han tyckte han hade det bra, men att han inte tyckte det kändes riktigt bra att fira födelsedag (han fyllde år den aktuella dagen) och jul i fängelset.

Efter ca 45 minuter kom personen jag blivit ombedd att besöka. Vakterna visade honom fram till stolen. Han tittade på mej och sa, kort, klart och tydligt.

-Jag har inget personligt emot dej, jag vill bara ifred. Är det ok?

Jag blev lika paff igen. Och försökte förstå.

-Självklart, svarade jag. Inget du vill ha förmedlat till släkt? Vänner? Ambassad?

-Nej.

Han gick.

Jag tog adjö av mina samtalskamrater och gick.

När jag åkte därifrån hade jag lärt mej mycket.

Nu har vi firat advent på många olika sätt och på många olika platser. Vi har varit på båtar och i skolsalar, vi har hyrt restauranger och faktiskt också varit i en kyrka. På svenskön Koh Lanta finns det en kristen kyrka. Som vi har förstått det skänktes kyrkan av en amerikanska miljonär efter Tsunamin.

Den här gången var det ett väder som är svårt att beskriva på Koh Lanta. Det regnade monsunregn i så gott som en vecka i förväg. Allt var blött, det regnade in i kyrkan. Tyvärr fick vår kyrkorgel (nåja, ett litet el-piano), samt våra telefoner nog. Pianot går nog att laga med hårtork mm, men det ser värre ut för telefonerna. Vi har lagt dom i en påse ris som man rekommenderar på iPhones hemsida, men det verkar inte fungera

Men glädjande och roligt är det att få berätta om Advent för ungefär 90 barn på en av svenskskolorna. Och när vi kom till den andra av dom två grundskolorna tog rektorn mej avsides och frågade om jag ville välsigna eleverna, lärarna och föräldrarna…
Naturligtvis svarade jag ’ja’. Men för säkerhets skull frågade jag en extra gång precis innan Adventssamlingen skulle börja.

-Du vet om att det är ganska kontroversiellt med välsignelser av präster på skolavslutningar, va??
-Det där är ganska mycket Sverige. Vi hade några Buddhistmunkar här som välsignade oss allihop för ett par veckor sedan. Jag tror inte vi for illa av det. Jag tror inte vi far illa av dagens vare sej andakt eller välsignelse. För oss handlar det om att lära oss traditioner och få veta vad och hur religionerna firar.

Det lät både vackert och klokt.

Det är antagligen inte helt lätt att vara asiatisk affärsman och försöka förstå sej på hur vi västerlänningar uppfattar och firar jul. Att religionen har en stor del i vårt julfirande är nog ganska klart, men det gör knappast det hela lättare?
Upphovet till vårt religiösa julfirande kommer från en familj som fick sova i ett stall (antagligen), som sedan var flyktingar och uppenbarligen hade minimal köpkraft.
Med i julfirandet finns också berättelser om ett italienskt helgon (Lucia), snö (vilket de allra flesta t.ex. Thailändare aldrig någonsin sett mer än på TV), ett turkiskt helgon (ärkebiskopen av Myria), renar som drar tomtens släde, ett träd i vardagsrummet och en fullständigt fantastiskt köpgladhet.

Denna blandning av metaforer, bilder, berättelser osv har inneburit många konstverk och bilder som affärsmän konstruerat i sina köpcentra och på hotell. En del av dom har jag lagt upp här under rubriken ’julstämning’. En del konstverk är bara roliga, en del makabra, en del känner man igen från Europa.

Bilden ovan är nog den mest märkliga ’installation’ i alla fall jag sett. Bilden föreställer (antagligen) Lucia som är bunden till tre stycken gyllene renar. Alla tre renar har mäktiga och imponerande horn. Det har Lucia också begåvats med. Lucias horn har dock en tydlig uppgift, nämligen att dom håller upp julgranen??!?!?

Om detta ökar västerlänningars köpglädje i asiatiska varuhus är nog svårt att säga något om. Lite småkul är det att se hur man försöker förstå något som för oss européer är ganska vanligt.

Och God fortsättning på det nya året!

På många sätt är det fantastiskt att få fira in det nya året i södra Thailand. Ögonblicksbilderna får oss verkligen att tro att vi lever i ett paradis. Det är svårslaget att se hur solen sänker sej ner i vattnet. Eller som det står i en broschyr ’The Sunset has to be seen to be believed’. Tyvärr, för oss som mest uppskattar att höra hur havet rullar in på stranden, har dom flesta restauranger fått för sej att alla gäster absolut älskar när det dånar ut musik ur högtalaranläggningarna.

Vi äter på en liten restaurang nere vid havskanten och väntar på att klockan ska bli midnatt. Vi har fått ett mejl där vi blir ombedda att göra high five för att hälsa till Uppsala Det gör vi gärna!

En sak som är enormt populär i Thailand och hela Asien är fyrverkerier. Det smäller och blixtrar överallt. När natthimlen blir mörk köper många också dom populära rislyktorna. Egentligen ska man hålla dom i tre minuter så att dom blir varma, för att sedan se dom sväva upp mot himlen, men det är det många som inte orkar vänta på. Men vackert är det när man lyckas få dom att sväva uppåt.

Gott Nytt År från oss!