I god Luthersk ordning (som Göteborgare är man alltid mån om att vara renlärig) välsignar vi inte byggnader, bilar eller skor, enbart människor.

Nu gick vi upp i ottan och åkte ut en bit i tropiska savannen. Familjen är multireligiös, dom har djup kontakt med Sikhism, Buddhism, Kristendom och lever på en ö där alla är muslimer.

Vi ställde naturligtvis inga frågor om varför dom ville ha en kristen välsignelse av hemmet. Efter ett gott samtal enandes vi om att kalla det för ’välsignelse av familjen’.

Det är en märklig känsla att åka den lilla vägen till familjen för kanske sista gången. Vi har träffats ofta och vi har pratat om allt möjligt. Ibland har vi inte kunnat komma pga. vädret, ibland har det varit fantastiskt att få ta bilen ut i den tropiska savannen och fika.

Den här morgonen började vi med att sjunga en psalm. Det fick bli ’Amazing grace’, eftersom pappan inte talar svenska. Sedan genomförde vi en akt som vi kommit överens om, den påminde ganska mycket om en vigsel i Svenska kyrkans ordning. Frågorna omvandlades till en fråga om man vill att Jesus ska välsigna denna familj? Efter jakande svar strök vi familjens pannor med vatten och tecknade ett korstecken i panna på var och en.

Allt avslutades med Vår fader och välsignelsen. Och med tanke på att det kanske tar ett tag innan vi träffas igen, sjöng vi den engelska varianten av psalm 730, ’Må din väg gå dej till mötes’. I original blir det ’May the road rise up to meet you’.

Sedan åt vi frukost till tropiska savannens alla morgonljud. Att jobba i SKUT är en rikedom.

Mot slutet av högsäsongen har vi fått en förfrågan om välsignelse i en ganska avlägsen del av södra Thailand. Ett trångt litet färjeläger med krav på att man måste backa sin bil ombord. Och några skydd mot vattnet finns inte.

Flera färjor går ut till den lilla ön.

Och den första informationen som vi möter är att vi ska se upp så vi inte krockar med någon buffel!

I en avlägsen del av ”paradiset” ligger en ganska enslig ö. Många av dom  par som önskar sin välsignelseakt på denna ö får det ganska avskilt och stilla. Det är en ganska speciell resa att ta sej dit, och vi gör vårt bästa för att hålla kostnaderna nere. Här måste vi dock boka på en natt extra, eftersom vi inte kommer att hinna hem på kvällen.

Det innebär också att vi faktiskt får använda oss av fem (!) olika transportsätt för att komma till ’vårt par’ och vår strand: Vi börjar med åka bil hemifrån. Den tar oss till en liten hamn. I hamnen lastar vi ur gitarr, kläder och framförallt vårt altare, som alltid åker med.

Sedan tar båttransporten vid. En transport i en väldig fart tar oss över till ön.

På ön väntar en taxi som tar oss till hotellet. Väl på hotellet lastar vi ur och hyr nästa transportmedel, nämligen en motorcykel.

Vägarna till andra sidan ön är mindre bra. Otroligt nog har man dock fått till en rondell…

När vi kommer fram till hotellet visar det sej att vi ska vara på en ’gated Community’. Och då kommer en slags eldriven golfbil och hämtar oss.

Vi genomför akten och på kvällen åker vi hem till ’vårt hotell’. Ytterligare en arbetsdag är över för oss.

I början av 80-talet träffades Tomas och Lena på dans i Gävle. Dom blev snabbt förälskade. Mot slutet av 80-talet hade dom gift sej och fått två barn. Dom satsade mycket på familjen. Ofta var det, helt naturligt, vad som var viktigast i livet för dom. När barnen flyttade hemifrån och dom insåg att det nu var ’bara’ dom kvar, ville dom göra något nytt.
Dom kontaktade oss och frågade om det går att förnya äktenskapslöftena. Vi sa att det var självklart, att vi gärna ställer upp. När vi träffades på deras hotell och planerade, visade det sej att dom (som nästan alla andra) ville vara på stranden. Däremot ville dom inte vara där i solnedgången.
Dom ville se sina förnyade löften som en nystart för det gemensamma liv som nu går in i en helt ny fas, där det är dom två som lever tillsammans. Dom frågade om vi kunde träffas i – soluppgången!
Det var vår debut på området, så vi behövde fundera en kort stund, men vi kom naturligtvis fram till att det var jätteroligt. Det skulle dessutom vara en överraskning för alla (inklusive Lenas föräldrar som var med), så det fick inte sägas något om detta i förväg. Sagt och gjort.

På den stora dagen gick vi upp kl 05.30 och åkte till Kamala. Vi gjorde iordning altaret och inväntade brudparet. Vid sjutiden kom Lena och Tomas gående. Med sej hade dom Lenas föräldrar, som trodde dom var ute på en morgonpromenad. Dom stannade och pratade med oss, och så började solen lysa över bergen ner på stranden.
Vi började akten. Talet och temat fick ha inriktning på att solen nu lyser på en ny fas i livet, en nystart om man så vill. Sången dom fick var dock en av dom stora klassikerna på vigslar, Ulf Lundells ’Kärleken förde oss samman’. Så kysste dom varandra och vi åkte hem. En erfarenhet och många vackra minnen rikare!

En fantastisk sak med att arbeta inom Svenska kyrkan i utlandet är alla dom par som tar kontakt med oss och önskar att få gifta sej. Att gifta sej är en juridisk handling, en sådan får vi inte utföra i Thailand. Det vi däremot får göra är att ordna en välsignelseakt.

Denna akt följer i stort sett Svenska kyrkans ordning för vigsel, men vi omformulerar språket lite grann. Oftast gifter sej paret borgerligt hemma i Sverige, för att sedan har vi en välsignelseakt i Thailand.
Det allra vanligaste är att paret önskar att få bli välsignade på en strand i solnedgången. Vi är väl medvetna om att det är en av dom viktigaste dagarna i parets liv, vilket innebär att vi gör vårt allra bästa för att tillgodose de önskemål som finns.

När Therese och Henrik ville lova varandra evig kärlek i samband med en välsignelseakt var det en stor upplevelse för oss i kyrkan också. Dom önskade att få ha akten i solnedgången på en strand strax utanför Krabi. Det är en vacker resa från vår bostad på Phuket, som tar mellan 4 och 6 timmar i bil för oss. I Thailand beror allt på den aktuella trafiksituationen. Vi hade försökt prata med varandra i telefon för att bestämma hur vi kvällen skulle läggas upp. Det ibland vanliga hände, nämligen att det var svårt att upprätta kontakt. Trevligt nog fungerade det däremot att ringa via Facebook. Vi gjorde vårt bästa för att planera i förväg, sedan träffades vi på deras hotell.

Det gick lätt att planera hur vi skulle placera altaret, hur alla skulle stå, gå, prata osv. Psalmerna, en i början och en i slutet, var inte heller några problem. (Dom tyckte det var bra att psalmerna ackompanjerades av en gitarr dessutom). Dom hade med sej sina barn, samt en del släkt och vänner.
Sammanlagt skulle vi bli mellan 20 och 25 personer på stranden. Dom önskade att få komma i varsin båt. Henrik först, sedan Therese.

När solen sänkte sej ner över Krabi kom första båten med bl.a. Henrik. Vi väntade en stund. Efter en stund kom så Therese och vi började akten. Akten blev ett minne för livet för oss alla. Vi hade valt att avsluta akten med att sjunga en sång för dom. Henrik var inte så noga med vilken musik som sjöngs, men Therese hade mycket tydligt markerat att hon var ett stort fan av Backstreet boys… Lite svårare för några (alltså min fru Anna och jag själv) som var unga precis när punken exploderade. Vi gjorde vårt bästa för att öva in något som heter ’I want it that way’.

Det blev en fantastisk kväll och ingen av oss som var där kommer att glömma den. Vi blev bjudna att vara med på kalaset på stranden efteråt, men där har vi begränsade möjligheter. Vi börjar oftast arbeta ganska tidigt på morgonen, vi behövde sätta oss i bilen och köra hem.

Vid elvatiden på kvällen var det mörkt och varmt ute när vi kom hem. Och vi kände att dagen hade varit mycket bra!