På söndag tre spännande texter som är berättelser om det mest angelägna. Tillämpa berättelserna på världen och dig själv. Här nedan några sådana från mitt liv. Berättelserna finns i Första Moseboken kapitel 28, vers 10-17, Uppenbarelseboken kapitel 12, vers 7-12 Johannesevangeliet kapitel 1, vers 47-51
öppen…
– Farfar, vi kan väl bara vara, sa ett av våra barnbarn häromdagen när jag undrat vad vi skulle hitta på. Temat bara vara återkommer alltså i nya släktled, ja det är bekant och många använder uttrycket när de beskriver vad de ska göra på semestern eller i helgen. Kanske särskilt efter en krävande period av studier, arbete eller festande. Så när någon svarar ”Jag ska bara vara”, då vet vi att personen har gått genom något svårt eller intensivt och längtar efter en välbehövlig paus.
Själv säger jag också ibland att jag bara ska vara. Men, jag kan det inte. Hur jag än försöker så får jag inte till det. Något påminner mig om allt jag borde göra. Blicken fastnar på smått som stort som behöver lagas. Hjärnan på det som måste tänkas och skrivas. Jaget får mig att chatta, texta och ringa. Berg av det ogjorda och osagda faller över mig när jag bara ska vara.
Att hålla mig välinformerad om världen tränger också bort stunder av bara vara. Det tycks mig själviskt och oansvarigt att bara vara. För verkligheten och skapelsens alla levande själar ropar ju efter min medverkan i Guds aktiva befriande handlingar. Inte är det rop som jag kan svara upp mot genom att bara vara?
Filosofen Buber upprepade att det gäller att gå från att ha till att vara, och att ha-begäret är förödande. Det kan jag förstå i teorin – men att sträcka mig så långt som att i praktiken bara vara! Jesus menade säkert ungefär detsamma som Buber med den retoriska frågan ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Inte kan väl någon vinna hela världen, tänker jag, eller förlora sin själ.
Kommentera det här inlägget