Allhelgonatid – aldrig mera modlös eller rädd – Gud lyser över oss…i evigheters evighet

Nu är det morgontimmar i höstfärger för vårt inre liv. Att känna och reflektera just i den där punkten där det riktigt stora och det personliga möts. Saknaden träder fram. Sorgen blir kristallklar. Som ett porträtt av älskad vän och av dig själv, i en och samma bild. Mitt i Kronos blir det ett Kairos. Det är det Allhelgona inbjuder oss till: Att i den ständigt pågående sekvenstiden, klocktiden (= Kronos) falla i den rätta tiden, gudsögonblicket (= Kairos).

En av de poeter i vår tid som ansträngt sig att säga något om kairos-punkten i våra liv, har också satt musik till sina rader. Lyriken och ackorden är i en av hans sånger en helhet, på ett alldeles speciellt sätt, och som helhet hjälper ord och ton oss att söka allvaret, leva i saknaden och stå ut och resa oss igen, i sorgen. Så här diktar han om ett Kairos som får betydelse för Kronos:

När dom lägger ner mej, lugnt och stilla
När dom lägger ner mej djupt, då ska jag ännu minnas
När vi låg i gräset, och himlen,
just när ovädret bröt ut

Ge mej nåden att få gråta, som ett barn
Att få falla stumt och mjukt
Och jag ska aldrig, aldrig mera, vara modlös
Jag har varit där förut.

F, Bb/C, FBb/C
F
C/E, Dm,C6, Bb
C, F
F, Bb/C, F, Bb/C
F
C/E, Dm, C6
BbC, F

(Vaggsång kl 4, Peter LeMarc)


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *