Orden är Sven-David Sandströms från en fin intervju i radions P2 i går. Denne gudabenådade kompositör reflekterar över sitt liv i musikens värld, och ser det som en resa mot en enda ton, en klar ton. Likadant gör Jesus i sitt avskedstal. Efter att i tre år dialog-predikat genom liknelser, undervisat på berg och hemma hos folk, tröstat, öppnat ögon och befriat sjuka kroppar och själar, sammanfattar ju Jesus allt i orden:
”Jag kallar er vänner…älska varandra.”
De här orden, mitt i ett avskedstal som samtidigt är en förbön för världen och kyrkan, för gemenskapen och individen, berör mig djupt, och för mig är detta en klar ton att leva och dö med: Evig sann vänskap!
(5 söndagen i Påsktiden, 2019 05 19, evangelietext: Johannes 15: 10-17).
GTG
Association från en vän:
Min Frälsare lever, jag vet att han lever,
fast världen har sagt han är död.
Och inget kan skilja mitt hjärta från honom –
ej änglar, demoner och nöd.
Min Frälsare lever, jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig min kropp som en klädnad,
befriad från ångest och brist.
Ej så som man råkar en främling på gatan –
nej, så som man ser på en vän,
en vän man har drömt om i nätter och dagar
och äntligen finner igen.
Ja, öga mot öga, i klarhet och jubel
och värme och friskhet och glans
Vi lever med honom som här vi har anat.
Vi lever för alltid som hans.
Psalm 313 står i psalmboken under Framtiden och hoppet bland psalmerna om livets gåva och gräns.Texten är skriven av 1977 av Britt G. Hallqvist och musiken av Lars Moberg 1979.
Kommentera det här inlägget