Förra året kom en film som heter Green Book – den har blivit Oscarbelönad, men är egentligen inte en speciell film. Den har nämligen vissa scener och dialoger som man liksom känner igen – som om man sett scenerna förut – hört dialogerna förut. Men, trots det här, (och att den är för lång) måste jag erkänna att filmen Green Book har något som går rakt in i hjärtat på mig, berör.
Handlingen i Green Book utspelar sig i början av 60-talet i USA – en tid som präglas av att Amerikas många motsägelser, traditioner och inre konflikter kommer i dagen. Till sist måste varje människa ta ställning, till de stora frågorna, om människans värde, till frågan vad ett liv är, vad som är vackert, konst och genuint, kulturellt och inspirerande, och hur det goda och rättvisa samhället ska skapas. Att allt detta föds och upprätthålls av enskilda människornas val i vardagen.
Filmen utspelar sig under november och december 1962, och det är två människor som färdas över den amerikanska kontinenten. De känner inte varandra från början, och de står faktiskt så långt från varandra som två människor överhuvudtaget kan göra. Mellan dem finns en mur av både konventioner och vanföreställningar. Men, de närmar sig varandra genom att de där i bilen, timme efter timme, mellan de pianokonserter som mannen i baksätet ska utföra, genom att de där i bilen, timme efter timme samtalar med varandra, om litet som stort, om det som var och det som format dem, format deras respektive livssyn, värderingar och deras framtidsförväntan.
Det där 8-veckorslånga samtalet är precis som bönen – evighetens samtal som ekar i universum. Samtalet om litet som stort, vad saker är värda, vad människan är, och hur vi ska förhålla oss till allt vi möter. Ja, bönen är evighetens samtal som ekar i universum – och som vi, små droppar i det eviga havet, inbjuds att vara en del av.
För vår röst är en av alla dessa röster som ropar både i glädje och förtvivlan till alltet, till tillvaron i sig, till Gud – och med oss idag får vi bilden, nästan som det där tv-programmet som hette Beppes Godnatt-saga – bilden att Gud, reser sig upp upp, tar stegen till dörren, trots natten, trots mörkret, och trots att kanske någon hemma hos Gud vaknar och störs. Och att Gud gör allt det där för att öppna dörren för alla, och därför för dig, och mig. Och, som Jesus säger i sin berättelse, ger oss del av sig själv, helig Ande – och det är något att tacka och be om: helig Ande – så att våra namn, ditt och mitt, ska bli helgade, som Guds eget namn.
Och höjdpunkten är den kärleksfulla kram som filmen slutar med, när ensam människa bultat på dörren, som öppnats av kvinnan, som möter människan hon aldrig har sett förut med en kram, och en varm öm viskning:
Tack för att du…
Och sedan bereds det plats för människan vid bordet där redan så många sitter, och pratar, stojar och har roligt för att de har samlats återigen, och först när alla är där kan de fira riktigt god jul.
(Evangelietext i dag på Bönsöndagen är Lukas 11:1-13)
Kommentera det här inlägget