Molly Sandén, några känslor när jag lyssnar på sången Sand som blir som en symbol också för det som enligt nyhetsflödet händer just nu i domedagsglaciären, samtidigt som den franske filosofen Pierre-Henri Castel i sitt nya verk ”Le mal qui vient” (Det onda som kommer ) sätter fingret rakt på sanningen i och om tidens nära förestående slut. Och som utifrån Castels tes borde översatts till Det onda som är på väg, för att fånga att det händer nu och här!

Här mina känslor när jag lyssnar på Sand: Försöker bygga upp sig själv, men är skrämmande medveten om hur svårt det är. Utifrån bestämd och korrekt självcensurerad. Men skoningslöst och klarsynt. Ej färdig med identitetskompassen. Den bara snurrar. Inga poler. Inget är konstant, allting är löst i konturerna och utan riktning. Sångens jag är på väg. På vägens resa. Skam och brist på djup bekräftelse och brist på anknytning i livssammanhanget och i samhällets frågor och angelägenheter tar överhanden. Men inte på ett sådant sätt att reflektionen kan bearbeta sammanhangslösheten med verkligheten. För blicken och tanken pendlar så drastiskt fort och starkt mellan ytterligheter att den kontinuitet som krävs för att människan med självrespekt ska sluta spegla sig i vattnet aldrig slår rot. Världen förblir övergiven av människan som ärligt kämpar och formas av att allting trillar platt till marken. Och att varje människa förblir allt för sig själv. Utan relation och utan värld med en sant mänsklig längtan att göra rätt, och vara öppen helt genom varje litet projekt i tidens gång. Brunnar av övergivenhet kantrar vägen, och vid varje brunn sitter någon som är utlämnad åt sitt eget verk, utlämnad åt den egna isolerade handen som är okänd för andras händer. Ambitioner och vilja, men det som är och motiverar till mer existens faller samman av sig självt, faller samman av att vara, det byggda gör att det inte håller. Ibland glimtar det till av universums starka kärleksglöd och människan som gått sönder i sig själv i en mjuk rörelse, får uppleva ett Genesis, när plötsligt identiteten är utanför människan själv. När viljan och det goda och det raka blir samstämda och insikterna läggs sida vid sida och bildar ett skydd mot Ingets jag. Det är väl då äntligen människan ser att alla människor delar samma och är samma livsöde. Att varje du är ett jag. Att alla är byggda av det som rinner bort – inte bara det egna livet – och att livet förblir sten tills vi i morgonljuset ser vår likhet med alla överallt. Med Alltets vi. (Kristian) Sand Molly Sandén Text: Alla verkar veta vem jag är I alla fall dom gånger jag gör fel Alla känner mig förutom jag Jag som knappt bestämt vem jag vill va Fin och ful och allting däremellan Aldrig mer men kanske en gång till Jag vill ha det ofta, ha det sällan Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting Känns som jag är gjord utav sand Jag bygger högt och rasar ibland Hittar mig nån helt annanstans Där jag kan börja om, starkare imorrn Känns som jag är gjord utav sand Jag bygger mina murar för hand River dom och testar mig fram Så jag kan börja om, större nästa gång Just när jag tror jag har hittat hem Ska jag packa väskorna igen Jag vill inte ha någonting för lätt Måste våga trampa lite snett Stark och svag och allting däremellan Aldrig mer men kanske en gång till Jag har inget val, jag måste välja Jag vet vad jag vill, jag vet ingenting Känns som jag är gjord utav sand Jag bygger högt och rasar ibland Hittar mig nån helt annanstans Där jag kan börja om, starkare imorrn Känns som jag är gjord utav sand Jag bygger mina murar för hand River dom och testar mig fram Så jag kan börja om, större nästa gång Helt ärligt, finns det nån som är hel? Helt ärligt, finns det nån som aldrig nånsin gör fel? Helt ärligt, finns det nån som lyckats leva lyckligt med ett yttre gjort utav sten? Helt ärligt, helt ärligt Det känns som vi är gjord utav sand Vi bygger högt och rasar ibland Så hittar vi oss själva nånstans Där vi kan börja om, starkare imorrn