Satt i bilen. I regnet. Drömde mig bort, långt. Bortom både berg, plikter och skav. Nöjen och goda minnen. Var i tomhet och utan föreställningar, när jag nåddes av rösten.
– Mild eller sötsur?
Frågan skar in i mig, förstod ändå inte varifrån den kom. Ett gammalt terapisamtal? En mytologisk själsfråga från en främmande men sannare kultur? Ett personlighetstest, var jag på celestial anställningsintervju eller ett exitsamtal?
Bestämde mig, inför denna vida bredd att varken svara tvärsäkert eller osäkert, för snabbt eller efter en för lång paus, varken viskande eller pompöst. Men innan jag hann eller borde ha hunnit känna in, tänka till eller gå till handling, fick jag höra att eftersom jag uppenbarligen (detta underbara ord) inte visste var jag befann mig (i Sibylla DRIVE IN) så får ”du mild på den ena smala du beställt, och sötsur senap på den andra”).
Fastän jag åt sakta, måltiden var i centrum, och sällskapet en salig blandning, och brödet gjort på det finaste mjölet, så kunde jag för min Gud inte känna skillnad på senapsinläggningarna. Precis som Jesus inte skiljer på syndare och tullare, just för att rikta all uppmärksamhet mot den bakomliggande, gemensamma onda strukturen, istället för att skamma den enskilda människan.
Vad jag drack? Vatten, klart och evigt, befriande, för andra och därför också för mig. Hade mött läkaren. Igen
Kommentera det här inlägget