Att göra val i livet är ett dilemma för människan. Hela tiden finns det så mycket att ta ställning till. Ibland får jag till och med för mig att jag måste välja mellan Gud och människor. Ska jag lyssna till den röst jag hör i mitt inre eller ska jag lyssna till det jag hör med mina öron? Eller kanske att välja mellan Guds uppmaningar eller människors pladder? När jag ställer dessa två mot varandra är valet självklart och enkelt, men är det verkligen så enkelt?

Är Gud och människan verkligen två motpoler som är separerade, något som vi måste välja antingen den ena eller den andra? Är vi i mötet med våra medmänniskor tvungna att göra ett val mellan Gud och människor om vem vi vill visa våran kärlek?

Mina funderingar kring detta slår liksom en kullerbytta i mitt huvud. Vi ska älska Gud av hela vårt hjärta men samtidigt ska vi älska varandra. Drar inte detta oss åt olika håll? Vem ska vi visa vår kärlek, Gud eller människan?

Men om jag fortsätter fundera över vem Gud är så finner jag att Gud är treenig. Gud blev ju faktiskt människa. Gud är din allra närmaste människa. Gud blev så mycke människa att vi möter Gud i våra medmänniskor. Gud är i Jesus något av en universialmänniska.

Gud är kärlek och när vi ser på dem vi möter ser vi någon som Gud älskar. Jesus dog ju för alla människor. Gud älskar alla människor. Och tack vare det så öppnas våra ögon i våra möten med människor. I våra medmänniskor ser vi någon som Gud älskar, någon som betyder något, någon som har Gud inom sig. Medmänniskan blir vår syster och bror i Gud. Främlingen vi möter är precis som du och jag också älskad av Gud.

Jag hoppas att dessa tankar ger dig ett nytt sätt att se på dem du möter. Att genom att försöka se på människorna i din omgivning genom Guds ögon, finna det ljusa i dina medmänniskor. Försök se det ljus som alla faktiskt går och bär på. Ett ljus som lyser i varje människas inre. Ett ljus som Gud tänt tack vare att han älskar oss alla.

Gud och Guds kärlek är det centrala i varje människas liv för vi vill alla så gärna finna denna skatt. Ett sätt att finna denna skatt är att leta Gud i dem vi möter. Att se bortom allt det yttre, utbildning, status, utseende, förmögenhet och så vidare, se in i våra medmänniskors inre. Att finna att Gud, som finns överallt, även bor i våra medmänniskor. Att se att Guds kärleksljus lyser i det innersta i alla människor.

Så du behöver inte välja mellan Gud och människor. När du ser Gud i din medmänniska ärar du Gud. Och när du ser att din medmänniska är älskad av Gud ärar du Gud.

Vi blir till genom möten med andra. Guds godhet och Guds ljus lyser starkare när vi ser på varandra med kärleks ögon. Ett kärleksbudskap och ett kärlekens ljus är det vi behöver just nu. När du ser på dina medmänniskor som ljusbärare finner du styrka och hopp i mötet med andra.

Så gå ut i din omgivning och var en medmänniska som söker efter ljus och visa på att det genom Guds kärlek finns hopp för mänskligheten. Sök ljuset i dina medmänniskor då har du förstått att Gud älskar alla och att i alla människor finns det ett ljus som Gud har tänt.

Have you ever been in love
You could touch the moonlight
When your heart’s shooting stars
You’re holding heaven in your arms
Have you ever been so in love

Have you ever walked on air
Ever felt like you were dreamin’
When you never thought it could
But it really feels that good
Have you ever been so in love

Have you ever been in love
You could touch the moonlight
When your heart’s shooting star
You’re holding heaven in your arms
Have you ever been in love, have you

The time I spent
Waiting for something that was heaven-sent
When you find it don’t let go,
I know

Have you ever said a prayer
And found that it was answered
All my hope has been restored
And I ain’t looking anymore
Have you ever been so in love, have you

Some place that you ain’t leavin’
Somewhere you’re gonna stay
When you finally found the meanin’
Have you ever felt this way

The time I spent
Waiting for something that was heaven-sent
When you find it, don’t let go,
I know

’Cuz have you ever been so in love, so in love
You could touch the moonlight
You can even reach the stars
Doesn’t matter near or far
Have you ever been so in love

Have you ever been in love
Have you ever been in love
So in love

Gud vill att vi ska känna friheten i Kristus. Gud är själva förutsättningen för att vi ska känna frid i vårt hjärta.

Trots våra tvivel, våra brottningsmatcher med våra egna tankar. Trots allt tok människor och mänskligheten gjort i Guds namn så är Gud fridens Gud. Allt det tvivel och funderingar om vi verkligen duger skapar bara oro i vårt hjärta. Om vi bara ser Gud som likgiltig inför mina problem och de enorma problemen världen brottas med just nu så förminskar vi Gud. Tankar på en kraftlös Gud skapar ett oroligt hjärta samtidigt som det stänger oss för det som Gud vill använda oss till, den gåva vi ska förvalta. Oro och tvivel gör oss både dumma och stumma när världen som mest behöver höra att det finns frihet i Kristus.

Oron vi kanske känner sprider sig in i våra liv och gör något med vår relation med Gud. Tron förvandlas så lätt till otro när vi inte har frid med Gud. Istället för att söka sig närmre Gud så blir vi rädda och drar vi oss undan. Men det vi behöver är att söka oss närmre Gud i orostider. Att börja varje dag med att be till Gud om att Han ska ta tag i den dag vi har framför oss. Jag tror det skulle göra skillnad om vi började dagen med att stilla oss och ta oss tid för en morgonbön. Och att varje kväll samla ihop vår dag och våra intryck från det vi varit med om i en bön till Gud.

På något sätt blir vår tro på Gud angripen varje dag av destruktiva värderingar. Angrepp som skapar oro i vårt inre. Därför ska man vårda den frid och den frihet vi har i Kristus. Vår inre frid är viktig på riktigt, inte bara för oss utan för hela vår omgivning, ja för hela våran värld.

Jag tror att vi måste börja lära oss att sorter i det vi hör. Allt som sker kommer inte från Gud. Nej det mesta av det destruktiva som sker är faktiskt ett verk av människor som låtit tvivel, oro, egoism fått dem att stänga till lyssnandet och seendet från Guds röst och från det Gud vill visa. Det är allvarligt för det är det de destruktiva tankarna och de ogenomtänkta värderingarna gör med oss, vi glömmer att lyssna inåt, till vårt hjärtas vilja. Och resultatet ser vi i dag. Allt börjar med en liten skev tanke som börjat gro så att otro och tvivel börjat växa, tvivel på att Gud har koll. Tvivel på en stark Gud gör att jag måste gripa in och egot i vårt inre föds och växer något okontrollerbart där vi själv tar Guds plats som nummer ett i våra liv.

Gud talar alltid till oss milt och fridfullt. Gud får oss att att växa i tillit och ödmjukhet. Gud vill få oss att förstå att Han älskar oss och vill ta oss upp i sin famn när det stormar runtomkring oss. Men då måste vi också ställa upp och välja att söka oss närmre Gud. Inte hytta med näven mot himlen och fråga; varför och hur kan du tillåta detta, utan istället söka oss närmre fridens Gud. Det finns en frihet i Kristus vi måste söka för att finna. Men den friheten finner vi inte i otro och tvivel.

Min tanke är att om man i vardagen försöker finna frid och tillit på en levande Gud sprider det ett hopp och en tro på det goda. Kanske är detta det alternativ som mänskligheten söker efter idag, en frihet i Kristus, en fridens Gud. För frid, tillit och kärlek är Guds sigill. Det kan vara bra att veta när vi söker Gud att där Gud är finns frid, tillit och kärlek.

Jag tror därför att det är viktig på riktigt att söka för att finna en inre frid. Det är inte bara viktigt för den enskilda människan utan för hela mänskligheten. Ständig stress och oro är saker som gör att vi innesluter oss i oss sjäva, i alla fall är det så för mig. Stress lägger sig som en blöt filt över min relation med människor och Gud. Stress kommer inte från Gud utan den är mitt eget ego som tar över då stress kommer över mig. Gud vet att alla har sin egen rymt och tillåter oss leva i den. Det är Guds sätt att jobba.

Min tro är att när vi söker frihet i Kristus skapar vi också grogrund för Guds godhet. Den skapar en mer öppenhet för Gud i våra liv. Friheten i Kristus ger en frukt där disharmoni, olust och den inre splittringen sakta men säkert börjar ge vika för att istället ge plats för Guds godhet.

Jag tror att friheten i Kristus är helt avgörande om vi blir mänskliga eller omänskliga. Utan Gud förlorar vi fotfästet, varje hållhake. Det är mitt ego som gör allt smått och trångt. Gud vill ge oss friheten i Kristus. Friheten gör något med vår inre människa. Vi får något som blir så stort så det börjar att sippra ut droppar av godhet från oss där vi går fram. Guds godhet bor i oss när vi känner friheten i Kristus.

Lukasevangeliet kapitel 18, vers 9-14

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse:
”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare.
Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där.
Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’
Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’
Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Idag går mina reflektioner och funderingar om dessa män. Jag känner att jag är nog båda. Ibland är livet ett hav och en segelbåt en solig dag, andra dagar går man och bär på ett tungt, tungt förlåt.

Ibland kan det kännas som att Gud vill straffa mig. Ingenting av det jag planerat går i lås. Allt blir bara fel, allt känns bara fel. Dessa dagar känns en god och barmhärtig Gud långt borta. Jag vill väl, uppför mig på ett korrekt sätt, tänker goda tankar. Jag försöker att vara en god människa helt enkelt. Men ändå får jag en känsla av att jag varken når fram till människor eller Gud. Vägen blir liksom stenig och svår.

Men kanske är dessa dagar ändå bevis på Guds barmhärtighet? Kanske är det så att Gud har en plan även dessa dagar? Ja kanske, men kan en kärleksfull Gud verkligen vilja straffa mig?

Jag tror att dessa dagar vill Gud få oss att kapitulera och tänka till. Gud är god även mörka och tunga dagar. Jag tror att Gud ibland jobbar på ett sätt som känns jobbigt för oss. Om Gud hela tiden rensade livets väg från sten och bråte. Om Gud bara gav av sin godhet bara för att vi skulle få ett glassigt liv vad skulle det då göra med oss?

Jag tror vi ska vara tacksam över att Gud faktiskt visat att han bryr sig om oss, att han bryr sig om mig sådana dagar, sådana perioder av vårt liv. Jag tror Gud känner oss och vet hur egotrippade vi är.

Det är så lätt att jag låter mig själv bli navet vilket allt roterar kring. Att kärleken till andra och viljan att göra gott till sist ändå bottnar i mig själv. Vill jag gott eller vill jag att de andra ska se hur god jag är?

Kännslor är viktiga för mig. Jag vill naturligtvis känna mig älskad av Gud. Men är den känslan av att vara älskad ett tillstånd som jag så gärna vill befinna mig i så att jag glömmer Gud? Kanske glömmer jag Gud när han låter sin godhet omfamna mig i så långa perioder att det blir ett naturligt sätt att känna? Kan hända gör det det med mig att jag börjar se mig som god i mig själv? Förvandlas jag till en sjävbelåten Farisé?

Nej Gud straffar oss inte de dagar vi får en känsla av att han är långt borta. Kanske kan Gud släppa taget om oss en smula för att lära oss att han älskar oss. Gud låter på detta sätt vår egoism och våra självcentrerade liv få sig en törn. Vi får ett insiktsfullt uppvaknande att vi inte är goda i oss själva. Det för även med sig att Gud lättare kan använda oss och förmedla sig med oss. I motgång tror jag att vi blir mer benägna att söka oss närmre Gud och öppnar våra hjärtan för hans vilja. När vi ber, Gud, var nådig mot mig syndare.

Gud finns alltid med oss och sträcker ut sin hand och vill att vi greppar den så han får leda oss. Jag tror vi ska sluta krångla till det genom att vara så självcentrerade. Livet är större än oss själva. Gud är större än livet och han har total överblick av det som sker. Därför kan vi tryggt vandra och lita på hans ledning.

Jag tror att lyssnandet efter Guds röst, den helige Ande, är viktigt. Det är något helt annat än att försöka bli god i oss själva genom att följa våra egna planer och idéer. Att hela tiden lyssna och försöka finna Guds röst är att börja lyssna efter kärlekens röst, en röst som hela tiden finns i vårt inre. Kärleken öppnar våra sinnen och gör oss villiga att kapitulera inför Guds vilja och ta vår kallelse på allvar.

Kampen som man utkämpar i långa perioder är på något bakväntvis behövlig för ens andliga tillväxt. Jag tror att anledningen varför man vill kämpa är att man tar Gud på allvar. Kamp är ett sätt att växa i att lyssna efter Guds röst, inte en röst från himlen, som vi kanske skulle vilja, utan en röst som hörs i ens inre. Att följa Guds röst leder till en frid. Men att förlja sin egen väg en egoismen väg leder till tomhet, besvikelse och tron på att Gud inte lyssnar på oss. Jag tror att mycket tvivel kommer av just en övertro på den egna godheten. Att jag följer den väg jag har planerat utan att följa Gud leder inte hem men bort.

På ett vis kan man säga att Jesus inte följde någon plan. Jesus ställde sig helt under faderns vilja. Inte som jag vill utan ske din vilja. Guds ledning och vilja var den plan Jesus följde, ständigt i bön och ständigt i lyssnade. Och det är även där vi ska vara.

När man får erfara Guds närvaro i ens liv börjar det växa goda frukter i ens inre. Frukter som kärlek, glädje och frid. Frukter vi har fått för att vi ska kunna leva ett rikt liv med Jesus. Frukter vi ska ge vidare.

Somliga dagar kan det kännas ensamt. Inget du gör verkar intressera någon. Visst säger alla att det du gör är intressant och till hjälp, men hur du än vrider och vänder på alla argument så känner du dig ensam med dina tankar och ord.

De tankar jag vill lyfta i denna reflektion är om upplevelsen att ingen bryr sig om det vi brinner för. Att det kanske känns ensamt att försöka tro på Gud i en miljö där Gud tigs ihjäl.

Och svaret på dessa funderingar blir, om ni frågar mig, nej. Tror man på Gud är man aldrig ensam.

Men man får lätt kännslan att ingen bryr sig om det jag säger om Gud eller kanske är det så att de flesta inte bryr sig om Gud. Man kan lätt få känslan av att man tillhör en minoritet om man vill tro på en levande Gud.

Men vad vore vi utan Gud? Svaret på detta skulle kunna bli, ett liv fyllt av ensamhetens strävande efter prestationer. Ett liv av kamp mot resten av världen. Ett jagande efter, vem är jag och ett sökande efter menig och identitet i vad vi utför. Ett liv där jobb och prestationer ger oss den identitet vi söker efter. Ett liv utan Gud blir ett strävande och jagande efter en ersättning för tron på en levande Gud och vilan i guds famn. Ett liv i en tillsynes gudlös miljö kan det kännas ensamt att ha en tro. Men alternativet; ett liv utan Gud är meningslöst.

Jag väljer att tro och förlita mig på Gud. För utan Gud blir livet bara ett jagande efter luft. Utan Gud blir guldet till sand som rinner mellan fingrarna. Utan Gud återstår endast tron på att jag kan fixa allt själv. Livets misslyckanden, snedsteg och felval kommer att finnas med i ryggsäcken hela livet.
Ja jag tror på Gud för till vem skulle jag gå med allt detta?

Människan fixar inte allt själv. Gud gav oss en annan väg. En kärlekens och gemenskapens väg där vi som tror på Gud är befriade från jagandet efter ett liv som bara kretsar runt jaget. Gud gav oss befrielse genom ordet och ordet blev kött och levde bland oss. Jesus Kristus är vägen sanningen och livet. Gud skapade genom Jesus en kärlekens väg. Gud gav oss bibeln med ord som är vägen sanningen och livet.

Gud finns med oss alla dagar så vi behöver aldrig känna oss ensamma när vi vandrar på guds väg. Gud finns på riktigt och han talar till oss genom bibelns texter. Ord skrivna av människor som inspirerats av den helige Ande. Texterna i bibeln är alltid de samma men alltid fräscha och nya. Tror vi på att bibeln är guds ord på riktigt så närmar vi oss den med respekt. En konsekvens blir att då börjar vi läsa bibeln på ett nytt sätt. Bibeln öppnar en port i vårt inre så vi ser på vår värld som guds skapelse. Allt blir något vi lånar av Gud den korta tid vi lever här. Gud äger allt och då måste vi lämna tillbaks det i gott skick. Bibeln öppnar en port mot kärlekens väg där vi ska älska andra som oss själv. Läser man bibeln ser man att vi har ett uppdrag att vi ska ta hand om skapelsen genom att älska den. Ser man det vackra och fina vill man inte förstöra det. Inte heller ljuga, stjäla, hata eller förgöra.

Jag kommer alltid fram till samma slutsats när jag känner mig ensam nämligen att Gud älskar mig. Vill man se mirakler och höra ord som föder liv bör man öppna bibeln och läsa.

Det som jag beskriver som kärlekens väg är en väg som man måste vandra på för att förstå. Bibeln är ingen beskrivning av någon teori eller någon teknik vi ska lära oss att behärska. Nej bibelns ord är praktik. Att i praktisk handling agera. Ge till de fattiga. Ge bröd åt de hungriga. Hjälp de sjuka. Finns där för de behövande. Ge stöd och värme till de som saknar någon. Ta hand om människor, djur och natur helt enkelt. Och ta hand om dig själv för vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Så öppna porten till kärlekens väg. Porten finner du i ett öppet och kärleksfullt hjärta. För have you ever been in love, ja har du någon gång gått på kärlekens väg och fått kärlek tillbaks så vet du att du aldrig är ensam. Då vill man ge tillbaka något till den man älskar. Gud lämnar oss aldrig ensam även om det kan kännas ensamt ibland. Det är därför jag hela tiden skriver att Gud är kärlek, kärlek och kärlek.

Är kärlekens väg är den en somrig stig? En stig vi går barfota och finner äventyret i att upptäcka det underbara i att bara vara ensam med Gud. Ibland trampar vi på kottar och stenar men stigen är kantad av blommor. En idyll i Guds landskap.