I sommartider så är det många som känner sig tudelad inför solen. Man vill ha sol och värme men i lagom dos. Men solen lyser på goda likväl som onda. Det är liksom solens uppgift att lysa och ge värme. Att lysa så att vi ser.
Ja naturligtvis ser jag kopplingen till Jesus Kristus där jag ligger i min hängmatta. Från Jesus strömmar ljus och värme. Den blinde får sin syn tillbaka. I vår minst sagt underliga värld finns det någon som vill lägga tillrätta livspusslet så vi blir seende och sedda. Solen skiner och det kanske blir för varmt eller så drar mörka moln in och det blir kallt, vi får tycka vad vi vill om det men solen skiner oavsett.

Lik solen så finns Jesus med oss både soliga och molniga dagar. Jesus vill öppna våra ögon så vi kan se. Jesus vill bota oss från vår likgiltighet, vår avundsjuka, vår girighet, vår kärlekslöshet. Vi behöver inte ropa ihjäl oss för att Jesus ska ge oss öppnade ögon. För likt solen så lyser Jesus upp vårt inre oavsett. Jesus ser oss och vill hjälpa oss att se för han har själv sagt att han är världens ljus.

Nej jag tror att vårt problem att vi inte ser är att vi väljer att inte se. Vanor, traditioner och ord som sådan är inte jag eller så har jag aldrig gjort blir lätt något som skymmer sikten. Är det så enkelt att ljuset finns inom oss men att det är vi som vägrar att se. Är det så att vi hellre väljer att irra runt i mörkret än att lyfta bort det som grumlar vårt öga, de saker vi så lätt väljer att titta på när vi inte vill se? Blir vi kalla och hårda av all ondska vi ser? Om det är så förstår vi att detta sätt att tänka bara för oss in i ett mer kompakt mörker. Kärlekslöshet och ett stängt hjärta är något som gör oss blinda.

Jag vill bara uppmana dig att komma ut ur det självvalda mörkret du lever i och låta kärleken och vilja att bli förvandlad inifrån av Jesus Kristus som är ljuset i en mörk och underlig värld.

Himlen, är det dit vi är på väg? Ja jag tror då det. Att efter våra liv, våra försök att bygga något som ger oss en trygg framtid. Att när vi inser hur förgängligt denna strävan är, en strävan där vi till sist blir av med allt, ja till och med våra kroppar. Där och då inser vi att allt bara är ett lån. Där och då inser vi hur meningslös vår strävan efter jordisk trygghet är. Då vill jag tro på att det finns en himmel, ett himmelrike, en plats och ett liv efter döden.

Vågar vi och vill vi tro på en himmel? För det för även med sig en insikt att vi måste lämna allt vi håller kärt i denna värld. Det är då i det ögonblick med den insikten livet blir smärtsamt. Smärtan i insikten att allt vi äger, allt vi kallar vårt bara är ett lån. När vi inser detta känner vi också en del i den smärta som Jesus kände på korset. Då vi plötsligt hänger där ensamma, nakna, sårade och döende ropar vi ut vår nöd – Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?

Men Gud har inte övergivit oss. Gud har alltid funnits vi vår sida, Gud går med oss från vår födelse till döden, ja även efter döden, och kanske även före vår födelse. Men visst kan vi känna oss övergiven av Gud då vi ligger där på dödsbädden. Men det är även där, då vi inser att livet är ändligt vi vänder oss till Gud. Plötsligt ser vi att, där är Gud, där är livets upphovs man. Mitt bland alla skuggorna från allt vi samlat på oss under livet, allt som skymt Gud. Mitt bland vår strävan efter en framtid i ett ändligt liv fört med sig står Gud. Då alla våra saker mister sin glans mer och mer och vi inser hur oviktiga alla våra prylar ändå är. Då, när allt mist sin glans, står Gud där och lyser starkare och starkare.

Jesus sa – ”Jag är vägen, sanningen och livet.”
Men då kanske vi frågar oss, är Jesus livet? Ja men livet är ju begränsat, livet är ju så skört och så kort. På en sekund kan det vara över. Så är Jesus livet så måste livet fortsätta efter döden. Gud måste ha lagt ner något i våra liv som är bestående för evigt. Något i vårt inre kommer aldrig att dö. Kanske är det där den helige Ande kommer in? Om Gud ger den helige Ande till oss så måste det innebära att Gud som är evig ger oss en del av sig själv. Om Jesus är vägen till Gud, om Jesus är sanningen, då är det sant då han säger att han är livet. Då i och med den insikten förstår vi varför Jesus dog för oss på ett kors. Jesus dog för att reparera den brutna kontakten mellan Gud och människan. Helade relationen mellan Gud, livgivaren, och människa för att vi skulle får liv, ett evigt liv. Ett liv tillsammans med skaparen och livgivaren Gud, vår far.

Livet är något evigt. Genom Jesus död och uppståndelse har vi alla fått gåvan att vi är evighetsvarelser. Ett helt fantastiskt budskap och en otrolig insikt att när livet är som skörast när vi bara känner att döden nalkas och allt vi har håller på att tas ifrån oss så står vi på tröskeln till evigheten. Det är kanske först då vi förstår vad som egentligen var viktigt i livet, nämligen att älska skapelsen att älska sina medmänniskor och att älska Gud och tacka honom för livet. Vi ska leva livet med insikt att allt hänger samman genom att allt liv utgår från Gud. Livet är en gåva, en fantastisk gåva från Gud.

Så här skriver evangelisten Johannes:
Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
(Johannes 3:16)

Så på frågan om jag tror på himlen och ett liv efter detta så blir mitt svar
– Ja!

Evangelisten Matteus talar om en dörr.
I Matteusevangeliet 7:7-11 finns en text med en uppmaning och en dörr, så här skriver Matteus:

Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

Bed så ska ni få? Är det saker, pengar eller ett glassigt och problemfritt liv? Nej jag tror det är en uppmaning att vi ska söka oss närmre Gud i bön och bibelläsning. Söka kunskap om vem Gud är så vi förstår och kan prioritera vad som är viktig i livet.
( kanske ska man då också tänka på i vårt sökande, att störst av allt är kärleken?)
Banka på kunskapens port helt enkelt.
Jag tro detta är en uppmaning att vi ska söka Gud men också att Gud söker oss och bultar på vår dörr. Gud vill att vi ska öppna oss för honom.

Pärleporten
Ja finns det ju en pärleport som vi alla ska passera då vår resa är slut. Jag vet inte hur det är för er men jag pratade med en som var rädd för denna port. Rädd att inte vara riktigt frälst.
Kanske lite som drängen i Astrid Lindgrens sång, Fattig bonddräng.

”Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås”.

Jag kom i samtal med en person som kände just den rädslan för livet efter detta. Personen hade varit troende kristen länge, men just ordet frälst ställde till problem. Frågan som gnagde var om hen dög inför Gud. Med tanke på allt denne trodde sig hade gjort så var osäkerheten stor.
Jag kunde bara säga att – du duger.
Tron på Jesus Kristus är en enkel tro. I min bibel står det att det räcker med att tro att Jesus Kristus är guds son och säga – ja, jag tror på dig så blir du frälst.
Och gamla synder som ligger och gnager är inget Gud kommer att låta dig betala för.
Jesus Kristus betalade för dina och mina synder när han gav sitt liv för oss på ett kors. Det enda vi behöver göra är att be till Gud om att vi vill att han ska förlåta våra synder.
Vi behöver alltså inte vara rädda när vi träder in i livet efter detta, Gud älska oss, och kommer att stå där och säga – Shalom, frid vare med dig och välkommen hem.

Kristen tro är och ska vara en tro som befriar. En tro som lägger på bördor och drar fram alla dina dåliga sidor är inte förenligt med Jesu lära. Nej Jesus vill lyfta av dig alla bördor så du får frid och harmoni. Jesus vill ta fram det bästa hos dig och låta dig blomstra.

Nej känn ingen oro inför morgondagen. Jesus Kristus, vår bror, dömer oss inte. Han vill att vi ska få liv, ja liv i överflöd.
Öppna hjärtats port, hjärtats dörr för Jesus för han är kärlek, kärlek och kärlek och dömer dig inte.
Livet blir inte problemfritt, men Jesus är med oss alla dagar till tidens slut.
Ett intressant liv för Gud är alltid mer, alltid större.

Kanske är det så att när vi väljer att öppna en okänd port så kommer vi att hitta hem.
Vi kanske hittar Jesus som inte bara är vägen sanningen och livet, utan även porten till tröst, förståelse och försoning.

Livet är kanske en adventskalender, med en massa luckor eller portar där sammantaget blir att vi ska lära oss och förstå att Gud älskar oss?
Ja och då är vi tillbaks till att livet med Jesus är ett livslångt lärande.

Tron är en port som leder in till en relation med Gud. Där Gud själv blir vår far och Jesus Kristus blir vår bror. Var inte rädd för att gå in genom trons port för den leder hem.
Låt dina böner bli till ett naturligt samtal mellan dig och Gud. Gud hör dina böner. Men glöm inte att Gud även vill tala till dig, så lyssna i tystnaden vad Gud vill säga dig.
B så får du C som någon sa.

Sångerskan Adele sjunger något som i mina öron låter som en underbar bön. En bön i tystnad och ensamhet. Sången heter ”Lovesong” här fritt översatt. Tänk dig att du säger dessa ord till Gud i en bön. Låt de bli ord från ditt hjärta till Gud.

Herre hör min bön
När jag är ensam med dig får du mig att känna att jag är hemma igen.
När jag är ensam med dig får du mig att känna att jag är hel igen.
När jag är ensam med dig får du mig att känna som jag är ung igen.
När jag är ensam med dig får du mig att känna mig som rolig igen.
När jag är ensam med dig får du mig att känna att jag är fri igen.
När jag är ensam med dig får du mig att känna att jag är ren igen.
Ibland känns du långt borta och svår att nå men jag vet att jag alltid kommer alltid att älska dig.
Ibland känns du nära då är det lätt att känna att jag alltid kommer att älska dig.
Vad jag än säger kommer jag alltid att älska dig.
Jag kommer alltid att älska dig trots mina frågor mina tvivel och min ofullkomlighet.
Jag kommer alltid att älska dig för jag älskar dig.
Kärlek, kärlek
Amen.

Visst är livet en besynnerlig och motsägelsefull resa? Livets resa från födelse till graven är en strävan och ett jagande efter luft. Vi försöker alla att skapa en plats att leva på och försöker fylla den med människor som ger oss kärlek. Vi fyller även våran vrå med en massa både onödiga men också nödvändiga prylar. Vi gör allt detta för att skapa en plats och ett liv, något vi kan kalla vårt eget i en värd så fylld av motsägelser.

Men ett faktum kvarstår att trots allt vårt arbete kommer vi en dag att dö. Döden kan komma plötsligt och oväntat. Döden kan föregås av lidande som följd av sjukdom eller våld. Trots våra böner och en tro på det goda så vet vi aldrig vad som väntar oss i livet. Vi kan bara konstatera att livet är skört likt ett sandslott. Rätts som det är sveper en våg in och fördärvar allt vi byggt upp. Ja livet är, om ni frågar mig, en besynnerlig resa.

Korset är också besynnerligt för det är ett tortyrredskap men samtidigt kärlekens sköna symbol. Ett tortyrredskap på vilket de spikade fast vår herre Jesus Kristus på. På korset konfronterades förnedringen och kärleken på ett förunderligt sätt. Jesus tog på sig all våran skit och synd och gav oss förlåtelse och upprättelse. Jesus besegrade ondskan men det fria valet att välja finns dock kvar hos oss människor. Jesus öppnade en dörr till friheten där på korset och vi får säga ja eller nej i vårt handlande.

Som kristen har vi alla ett kors att bära och förstår att det ständigt är en kamp mellan det ond och goda. Om man väljer korsets väg blir livet inte problemfritt men vi har någon med oss som gått före oss och vet hur vi har det. Jesus finns med oss alla dagar, ja till och med de dagar som är fyllda av mörka moln. Han var, när han gick här på jorden, en människa som du och jag. En människa med samma vardagsproblem som alla brottas med, samma bekymmer, samma svåra livsval. Det tål att upprepas att Jesus Kristus var en människa som du och jag när han vandrade här på jorden. Ha det i i minnet när du läser din bibel och när du ber att Jesus brottades även han med livet. Jesus sa till Gud i sina böner – Fader ske din vilja inte som jag vill utan som du vill.

Det står att han var frestad i allt. Och är det inte så för oss att vi är frestade i allt? En av frestelserna är den att när vi ber till Gud och inget tycks hända så frestas man att tvivla och förkasta Gud. Frestelsen får oss att fråga oss hur ska man kunna tro på att en misshandlad blodig människa som spikades upp på ett kors för länge sedan kan hjälpa när vi ber?
Men vårt fokus som troende kristna ligger inte på en död man på ett kors utan på en uppstånden man. På honom som kom tillbaks från döden. Här ser vi hur livets märkliga resa inte slutar med döden för vi troende tror på livet efter detta. Tack vare att vi tror på uppståndelsen så tror vi också på att allt lidande och sorg kommer att ta slut. För att det var för dig och mig denne man dog och uppstod. Vi kan glädjas åt att vi också ska få uppstå med honom.

Tack vare detta så kan vi möta framtiden utan oro för det finns en bro från tro till ro. Alla har vi känt av dödens makt och vi sörjer dem som gått före oss. Men i bibeln står det på otaliga ställen att läsa att döden inte är slutet. Detta är det hopp som vi tror på. Hela den kristna tron är uppbyggd på att Jesus Kristus uppstod från det döda. Om det är en lögn så är vi alla utan hopp och utan framtid. Men om det är en sanning så blir livets resa behagligare för då är inte kristendomen en ny lära utan ett nytt liv. Ett liv där vi får tacka Gud för förmånen att få finnas till.

Så titta in i graven en gång till. Jesus Kristus finns inte där. Han lever idag och säger – ”tro, tro blott mitt barn, jag är med var dag.” Ja vi behöver inte frukta döden men redan här börjar ett nytt liv om du säger – ja och tror på den uppståndne Jesus. Ett liv där du föds på nytt och blir mer och mer den du är ämnad att vara. Jesus låter ditt sanna jag få sippra fram igenom sprickorna i ditt liv genom att Jesus varje dag låta dig söka dig närmre och närmre Gud.

Vi tror alltså inte på en död man på ett kors. Nej vi tror på en levande man, Jesus Kristus, som dog på ett kors för att fixa den sönderslitna kontakten mellan Gud och människan som stängdes av i och med syndafallet i Edens lustgård för länge sedan. Men nu är vårt svek mot Gud förlåtet i och med Jesus Kristus död och uppståndelse. Så nu får vi komma till Gud som vi är och be om våra synders förlåtelse och vara fullt övertygad att Gud förlåter dem. Vi får då inte bara ett nytt liv utan även ett löfte om ett liv efter detta, ett evigt liv. Vi ska aldrig dö, otroligt, men det är det bibeln säger och då kan vi tro och lita på det.
,
Så tacka Jesus Kristus för det han gjorde där på korset även om du inte fullt ut kan förstå vad som egentligen hände. Men du behöver inte förstå allt i detalj. Din och min personliga tro på, och ett – JA, till Jesus Kristus räcker.

Jag tror att vi många gånger misstar oss vem Jesus var och är. Jag tror Jesus många gånger beskrivs och tolkas främst utifrån de under han gjorde. Och visst är det sant att Jesus gjorde en massa under, men det är inte så vi ska minnas honom, inte som guds son, undergöraren. Det är korset som öppnar våra ögon vem Jesus var och vilken uppgift han hade. Jesus liv blir på något sätt ett baklängesliv som börjar med korset. Jesus levde inte för att stegvis utvecklas till att förstå viken väg han till sist skulle vandra. Nej allt i Jesu liv blir fullbordat genom korset och uppståndelsen. Och det är från det perspektivet vi ska söka förståelse om allt han tidigare i livet utförde. Genom den korsfäste blir allt uppenbarat för oss.

Jag tror vi hela tiden måste be om öppnade ögon för vem Jesus är. Många gånger lurar vi oss själva att tro att vi känner Jesus. Vår strävan avstannar när vi inbillar oss att vi vet vem Jesus är. Jesus är alltid mer, Jesus är större än den vi tror oss känna. Vi måste alla gå med Jesus upp till Golgata för att se den korsfäste. Se och förstå ja, men nej, inte bara stå bredvid som åskådare utan låta oss korsfästas med honom. Vara beredd att vandra med Jesus och tro trots att vägen inte alltid är rak och problemfri.

Livet med ögonen på den korsfäste ger oss insikt att vårt liv är ett livslångt lärande, ett livslångt sökande, knackande och bultande på porten som leder till insikt och kunskap. För oss människor är hela livet ett sökande efter sanningen bakom våra mänskliga tankar. Jag tror att vi hela livet måste söka sanningen om vem Jesus är, våga ställa frågan – Jesus vem är du, trots att vi vandrat länge på vägen. Jag tror att vi hela livet måste söka omvända oss till att tro. Ständigt återvända till källan och dricka, dricka kunskap, dricka liv, dricka insikt att källan är så otroligt mycket djupare än vi trodde oss veta.

Sök inte Jesus för hans under utan sök Jesus Kristus i ljuset från korset. Väntar vi oss hela tiden under och tecken blir vi besvikna på en Gud som inte tycks höra våra böner. Vänder vi oss i tacksamhet mot den korsfäste guden med insikten av vad han uträttade för oss kan vi bara falla ner och för evigt vara tacksamma. Där på korset börjar vårt liv, där på korset blev allt fullbordat, där vid korset får vi, trots att vi aldrig kan förstå vad evig kärlek innebär, insikt hur enormt stor guds kärlek är till oss människor är.

Jesus är inte den vi tror oss veta, Jesus är mer, mer och ännu mer. Så försök aldrig fånga Jesus i det arkiv där du förvarar alla andra du mött på resan genom livet för då lura du dig själv. Försök inte förstå Jesus före döden och uppståndelsen. Be att ljuset från korset ska lysa upp din tillvaro så du förstår vad Jesus egentligen gjorde för mänskligheten.

När vi söker den sanningen blir kroppen, ägodelarna, karriären och de otrons tankar som kan komma av misslyckanden gällande dessa saker bara en bisak i skuggan av det viktiga, nämligen frälsningen och budskapet om korset.

Jesus dog och uppstod för oss och vi ska fokusera på det viktiga i livet, nämligen att finna vägen till Gud, finna frälsningen. Ett budskap om insikten att det finns en en tro som ger hopp en tro där vi sätter kärleken i första rummet.
Att ropa ut till världen – Jesus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Blott en dag ett ögonblick i sänder
Vilken tröst vad än som kommer på
Allt ju vilar i min Faders händer
Skulle jag som barn väl ängslas då
Han som bär för mig en Faders hjärta
Giver ju åt varje nyfödd dag
Dess beskärda del av fröjd och smärta
Möda vila och behag

Själv han är mig alla dagar nära
För var särskild tid med särskild nåd
Varje dags bekymmer vill han bära
Han som heter både Kraft och Råd
Att sin dyra egendom bevara
Denna omsorg har han lagt på sig
Som din dag så skall din kraft ock vara
Detta löfte gav han mig

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
Blott vid dina löften Herre kär
Ej min tro och ej den tröst förspilla
Som i ordet mig förvarad är
Hjälp mig Herre att vad helst mig händer
Taga ur din trogna fadershand
Blott en dag ett ögonblick i sänder
Tills jag nått det goda land

/ Lina Sandell

Jag rusar till dig, Gud, jag flyr för livet.
svik mig inte!
Det är allvar nu!
Böj dig ner mot mig och lyssna, och skynda dig – Snälla!
Din grotta i berget är det bästa gömstället;
din branta bergstopp är den tryggaste platsen.

Jag gömmer mig i den grottan,
klättrar upp på den toppen.
Var min trogne ledare, min vägvisare över bergen.
Rädda mig från dolda fällor;
jag vill gömma mig hos dig.
jag har lagt mitt liv i dina händer.
Du tappar mig inte;
aldrig att du sviker mig.

Jag avskyr all fånig fromhet,
men dig, Gud , litar jag på.
Jag dansar och sjunger omgiven av din kärlek;
du såg mig lida,
avväpnade mina plågoandar,
lämnade mig inte i deras klor utan gav mig andrum.
Var god mot mig, Gud –
nu har jag stora bekymmer igen.
Jag har gråtit mig trött;
jag är tom inuti.
Mitt liv sipprar bort, stön för stön;
mina år skingras i suckar.
mina problem har slitit ut mig,
malt mina ben till mjöl.
Fienden ser mig som ett monster;
grannarna hånar mig.
Vänner vågar inte veta av mig;
de går omvägar för att slippa stöta på mig.
De vill utplåna mig ur minnet,
glömma mig som ett lik i graven,
kasta mig i soporna som en trasig tallrik.
Ska man tro på skvallret är jag rena psykopaten!
Bakom låsta dörrar smider de planer på att fixa mig en gång för alla.

Förtvivlad kastar jag mig i din famn; du är min Gud!
Timme för timme lägger jag mina dagar i dina händer och får skydd från nävar som vill åt mig.
Värm mig, din tjänare, med ett leende;
rädda mig för att du älskar mig.
Låt mig inte behövas skämmas för att du inte dök upp;
jag har bett så länge.
Låt de orättfärdiga skämmas; ställ dem till svars;
låt dem stå där dumt och ruska på huvudet på väg ner i helvetet.
Tysta de gapiga lögnerna som hånar mig, din efterföljare, med elaka ord och burop.

Vilken skattkammare av välsignelser du har lagrat upp för dem som tillber dig!
Skatterna väntar på alla dem som flyr till dig för att slippa en fientlig värld.
Du gömmer och skyddar dem från deras ovänner.
Du drämmer igen dörren framför deras lismande, hånfulla ansikten och täpper till munnen på deras elaka skvaller.
Välsignade Gud!
Hans kärlek är världens underverk.
Jag var omringad och belägrad och fick panik.
Syns inte, finns inte! Ropade jag.
Men du hörde det, du lyssnade på mig.

Älska Gud, alla trogna;
Gud tar hand om dem som tyr sig till honom,
men de högmodiga som inte tror sig behöva honom får precis vad de förtjänar.

Repa mod. Var stark. Ge inte upp. Gud kommer snart!

Älska inte den här onda världen och allt den lockar med, för den som älskar världen och dess ondska har inte släppt in Faderns kärlek i sitt liv.
1 Johannesbrevet 2:15

Ja ondskan har på nytt visat sitt rätta ansikte. Jag vill börja denna reflektion uppmana alla som går kärlekens väg att be att den ondska vi nu ser får ett slut. Be för regeringar, makthavare så de förmår att fatta riktiga beslut. Be oavlåtligt till Gud om att eländet måste få ett slut. Be för alla som lider och för alla som är rädda. Gör som alla som gått före oss gjort be och förlita dig på att Herren vår Gud hör din bön. Öppna era hjärtan.

Jesus sa ”jag är vägen sanningen och livet”. Jesus både visar oss på kärlekens väg och samtidigt är han också kärlekens väg. Vi som vandrar vägen vandrar både på och med vägen. Jesus var väntad som en befriare. Men den befrielse Jesus kom med var inte den befrielse som de väntade förväntade sig. Jesus kom inte med makt utan han kom med kärlek.

Idag kanske man skulle kunna säga att Jesus inte kom med en stor arme som skulle tvinga någon till underkastelse och lydnad. Nej Jesus kom inte för att ta liv utan för att offra sig själv för att vi skulle få liv. Detta är kärlekens väg personifierad. Gud älskar oss så till den milda grad att hans plan var att offra sin son för att vi skulle bli fri. Och Jesus gav av fri vilja sitt liv för oss, vem kan älska oss mer?

Mänskan tror och förlitar sig makt och självförverkligande. Gud tror och är kärlek. Människan tror på seger och framgång genom styrka. Genom Jesus så vet vi att Gud vill att vi ska ta på oss korset. Vi vet att vi är svaga utan Jesus för utan honom förmår vi ingenting. Men Gud ser till den som är svag och ger honom styrka.

Gud visade på en annorlunda väg som visar styrka genom att vara svag. De sista ska bli de första och den minste bli störst. Så se inte på mörkret utan lyft din blick och se på Jesus. Ett ljus ska lysa i mörkret det ljuset är Jesus Kristus och han är den verklige makthavaren. Makthavare har kommit och gått men i 2000 år har detta varit en sanning. Så lita på Gud när världen skakar.

Och ett ord på vägen ” gör aldrig ingenting ”

Vi har konstaterat att Jesus Kristus gjorde gott när han vandrade här på jorden. Men frågor av typen – Finns Jesus bland oss idag eller måste vi vänta på att han ska återkomma och återupprätta sitt rike här på jorden? Var Jesus gud eller människa? Om han nu är Gud så lovade han ju oss att han skulle komma tillbaks, varför dröjer han? Och varför lät han sig plågas och dö på ett kors på Golgata där utanför Jerusalem? Om Jesus hade all makt kunde han ju besegrat romarna och skapat ett eget rike på jorden? Hur enade han Gud och människa när han dog för oss på Golgata?

Denna typ av frågor är bara några av de frågor människor går och bär på. Ibland kan alla frågor leda till fler frågor som inte får svar och alla dessa frågor kanske får människor att tvivla på Guds existens. Grundfrågan för kristendomen är naturligtvis frågan om Gud och hur är det egentligen med Jesus? Var Jesus en människa som dog och inte uppstod så faller hela budskapet och fundamentet som hela den kristna tron vilar på. Utan uppståndelse ingen frälsning. Ingen frälsning ingen återskapad kontakt med Gud. Utan budskapet om Jesu död och tron på att han verkligen uppstod från döden ekar våra ord tomma och innehållslösa.
Frågorna kring Jesus Kristus blir bara fler och svårare ju mer man plöjer ner sig i kristendomen. Frågorna kan bli till tvivel för det är inga enkla sanningar vi finner som svar på våra frågor. Svaren kan ibland växa till ytterligare frågor.

Samtidigt är det just frågorna som fyller oss alla med en enorm förväntan, vi vill att Gud ska finnas. Det är väl just frågorna som gör att man måste undersöka och ta reda på hur det man undrar över verkligen är. Man ställer frågor för att finna svar. Så är det. Och visst är det väl även på det viset att man inser att ju mer man vet om något desto mer vill man försöka förstå.
Vi ber alla till Gud och berättar för honom om våra problem och förväntningar. Vi delar vår glädje och sorg med Gud. Oavsett om vi tror på Gud eller inte så har vi alla suckat till honom någon gång med en förhoppning att han lyssnar och att vår bön gör skillnad.
En paradox är väl när vi ber till Gud att han ska visa oss om han finns eller inte. Jag tror att när vi ber på detta vis har vi redan svarat på frågan. För vem ber vi till om vi inte tror på Gud? Vi ber med en förväntan inom oss att Gud ska höra vår bön. Gud har redan där tänt en längtan om att leva tillsammans med honom.
Men om nu Gud finns så har vi alla någon som finns hos oss och hjälper oss i livets alla skeenden. Om Gud finns så får livet en mening.

Om Gud däremot inte finns så blir allt vi gör meningslöst. Utan Guds existens så blir livet bara födas, leva, dö och förintas. Tråkigt, trist och meningslöst. Allt slit och all strävan blir en meningslös jakt efter förgänglighet.

Men om Gud är en verklighet en realitet så blir livet genast något som vi kan gå igenom med förväntan och med en framtidstro på ett liv efter detta. Döden blir paradoxalt nog då början på livet. Det är ett faktum att för en kristen är döden inte en punkt utan ett kolon: Ingången till livet.

Om nu döden bara är en ingång till evighetens värld varför ska vi då leva här och vad är viktig i detta liv som vi lever nu?
Svaret på de frågorna är, som allt annat, svår att ge ett entydigt svar på. Men en förklaring är att en av anledningarna till att vi lever en tid på jorden är att vi ska lära oss att älska Gud och att Han ska få visa att han älskar oss.

Gud ger oss alltså idel goda gåvor. Vi ser och lever med Gud och hans goda gåvor mitt ibland oss utan att vi varken ser eller känner dem. Vårt sätt att leva och hur vår natur fungerar är bara helt naturligt för oss, något vi tar för givet. Lite så tycker jag Gud är för det mesta. Han finns här mitt ibland oss och helt naturligt utför han sitt arbete och vi märker inte ens av det. Hela skapelsen, allt levande i naturen vittnar om att Gud har en tanke med allt och att han älska oss. Ja inte bara det levande utan till och med stenarna och allt som är dött ropar att Gud är god. Om vi vågar se, lyssna och tro så ser vi att någon har tänkt intelligenta tankar på hur allt hänger samman i vår värld och i hela universum, denne någon är Gud.

Så oavsett om vi ser det eller ej så ger Gud oss goda gåvor med vad kan vi ge Gud? Ja vad ger man någon som har allt, någon som till och med kan skapa något av ingenting? Det är då som det fantastiska i Guds plan för oss människor uppenbarar sig.
Redan i paradiset fick de första människorna det fria valet genom att Gud placerade ett träd i Edens lustgård som de inte fick äta av. Men människan svek Gud och var olydiga och åt av trädets frukt. Människan svek Gud och bröt därmed den naturliga kontakten med Gud. Människa blev förvisad från Eden och syndens intrång i världen var ett faktum.

Många har frågat sig hur Gud som vet allt och som förstod hur det skulle sluta ändå satta detta träd där. Hade det inte varit bättre om Gud inte låtit detta träd växa i lustgården? Då hade vi fortfarande levt i harmoni tillsammans med Gud.

Här får vi se ytterligare en dimension av Guds personlighetsdrag. Gud gav oss här en möjlighet att ge honom något. Redan i paradiset fanns det en plan för mänskligheten. En fantastisk frälsningsplan som slutar och börjar med Jesus Kristus.

I och med att Gud gav oss den fria viljan så gav han oss även möjligheten att ge våra liv till honom. Inte av tvång utan helt av egen vilja. Ja visst är det fantastiskt. Gud gav oss möjligheten att helt av fri vilja välja om vi vill återgå till att leva i harmoni med honom eller ej. Vi har alltså en möjlighet att ge Gud något, att ge den som har allt något.
Om du väljer att ge ditt liv till Gud så blir han glad. Gud blir glad! Det jublas i himlen för varje människa som säger ja till Gud. Säger vi ja till Gud så finner vi även den inre harmonin som är det naturliga och som det var tänkt att vi skulle leva i redan från början. På något sätt kan man säga att vi återvänder till paradiset när vi lägger vårt liv i Guds hand och låter honom leda oss genom livet.

Gud för oss hela tiden framåt. Ibland går han framför och leder oss. Ibland går han bakom oss och liksom trycker oss framför sig in i situationer som vi egentligen inte vill vara i. Men hur det än är så finns Gud hos oss om vi väljer hans hand.