För många år sedan klippte jag ur en bild ur en tidning – tror det var Nytt Liv, eller hette den Trots Allt då? Bilden föreställde en hundkorg med en tik och ett antal små gosiga valpar, och bredvid sitter en liten pyjamasklädd kille med napp i munnen och ett mjukisdjur i famnen och kan inte ta blicken ifrån dem. Rubriken är just Längtan. Jag hade den bilden uppe på min vägg länge.

Lever man någonsin utan att längta efter något? Jag vet inte.

Längtan kan leva i oss utan att vi riktigt vet det, utan att den riktigt har fått ord. Andra längtor är betydligt mer handfasta: Vid elva börjar jag längta efter lunchen, i februari börjar jag längta efter våren.

Runt omkring mig möter jag så många tydliga längtor: efter jobb, efter hälsa, efter bostad, efter en fungerande relation, efter att ha mat hela månaden, efter att ha kläder till barnen, efter att få träffa sina vänner och dricka kaffe, efter att få komma utanför Malmö ett par dagar, efter att våga känna tillit till andra och inte minst till de funktioner som ska hjälpa oss när vi får det svårt, efter att få det stöd man är berättigad, ja berättigad, till, efter uppehållstillstånd, efter att en nära anhörig ska kunna lämna beroende och kriminalitet, efter en plats att finnas på, efter att få andas fritt, efter kraft att leva.

Det tar aldrig slut.

Jag längtar efter Guds rike. Där den nåd som flödar fritt också innefattar människans basala behov. På ett sätt som tydligen kan anses orättvist men som i Guds ögon är evigt rättvist.
Eftersom Gud längtar efter oss.

 Charlotte Lundh, diakon i Hyllie kyrka