Vi befinner oss mitt i fastan och kanske har en fasta aldrig varit tydligare än nu. Fastan är ju förknippad med att avstå. För det mest brukar vi väl försöka hitta något som känns meningsfullt att avstå ifrån. Men kanske inget som smärtar jättemycket, utan bara så där lite lagom.

Detta år är det snarare så att vi har fått lära oss att avstå från sådant som vi verkligen aldrig skulle välja att avstå ifrån, egentligen. Är det kanske att avstå på riktigt? Att avstå från sådant som vi är vana att ha tillgång till, det som kanske berör oss på djupet. Jag kan just nu inte påverka alls vad jag är tvungen att avstå från. Det är att förlora kontrollen en stund och kan jag stå ut med det?

Denna tid, i en pandemi, tänker jag att vi också måste ta hänsyn utanför min egna snäva krets. Vad behöver jag göra för att göra saker lättare/bättre för den andra? Vad behöver jag avstå för någon annans skull?

Måste jag göra saker som jag alltid har gjort även om det sker på andras bekostnad? Individualismen visavi det gemensamma. Men det gemensammas bästa är ju inget vi direkt pratar om, särskilt inte om det betyder att avstå från mitt eget bästa.

Mitt i pandemitiden kan man nu se att det finns en trötthet på att avstå, man vill ”ta semester”  från corona och leva som om allt var normalt en stund. Men på vems bekostnad? Vem får avstå något för min skull?

Är det en generationsfråga? Många ur den unga generationen har vuxit upp med tillgång till allt, med en gång, en omedelbar behovstillfredsställelse. Många ur den äldre generationen har vuxit upp och fått avstå för att i förlängningen kunna få det bättre för sig och sin familj. Att avstå hade en mening i ett längre perspektiv.

När fastan avslutas så ska det vara fest. Det ska kännas på riktigt att fastan är över, skillnad mellan att avstå och att tillåta sig.

Så fasta, avstå och tro att det kommer en tid efter, en tid av hopp och fest.

Ninni Smedberg, arbetsledande diakon i S:t Pauli