”Hur har jag inte längtat…” säger Jesus till sina närmaste; lärjungarna, när de möts för att äta påskmåltid i övre salen i Jerusalem. Påsken som judar firade och firar än idag, för att komma ihåg hur de blev befriade från slaveriet i Egypten. ”Hur har jag inte längtat…”.

Dagarna innan, det vi påminner oss om på palmsöndagen, hade folket fyllt gatorna och ropat ”Hosianna Davids son”. Hosianna som betyder: rädda oss! Folket i Israel bar på en längtan att återigen bli befriade. Denna gång från Romarna som ockuperade dem. De längtade, de hade väntat så länge efter en Befriare! Och här, här kom han: Jesus! Hosianna!

”Hur har jag inte längtat…” de orden är också mina denna dag. Hur har jag inte längtat efter en måltid med vänner och familj! Liksom folket fyllde gator fylls gatorna hos oss med rop ”Rädda oss från restriktioner”, ”rädda oss från Corona virus”. ”Rädda oss från dessa plågor”. Hosianna! Vi längtar efter att ställa till med fest inför befrielsen… som låter sig vänta…

Vi vet hur lärjungarnas och folkets förhoppningar gick i kras när Jesus tas tillfånga. Alla flyr och han blir ensam kvar. Övergiven. Falskt anklagad. Torterad. Och till sist dödad genom att hängas upp på ett kors.

Även de grusade förhoppningarna känner vi igen i våra egna liv. Vaccinet som dröjer. Arbetet jag aldrig fick. Det inställda bröllopet… Jag som var så noga med avstånd och handtvätt blev ändå drabbad, inlagd… En ny sjukskrivning står för dörren jag som kämpat så… Ensamheten som alltid finns där… De stympade sociala sammanhangen… Den trassliga relationen… Hur har jag inte längtat efter befrielse från detta! Hosianna!

Några kvinnor som följde Jesus var först vid graven. Chockade får de se en tom grav. Förvirrade. Upprymda berättar de vad de erfarit. Åh nu, vad händer nu?

Så kommer han, Jesus, levande och visar sig för dem alla. Känner ni inte igen mig? Se på mina fötter säger han. Kanske en ny hälsningsfras för oss när vi ses igen? Se på mina fötter! Eller?… Hur som, Jesus säger så och de såg hans fötter. Sårmärkta fötter som berättar något för oss

Jesu sårmärkta fötter vilar på jorden. Det är vid dem vi sitter vid varje gudstjänst också när vi sitter på andra sidan skärmen. Jesu fötter är kyrkan. Fötter som rör på sig, för att berätta att det goda har makt över det onda, oavsett hur det känns eller ser ut till det yttre. Vi har erfarenheten i våra egna liv, hur mörkret blev till ljus mot alla odds. Hur livet vände åter. Att efter natt kommer dag. Det är sant, även i denna tid. Efter Corona kommer dag, nytt liv- kanske ett annat liv, men dock liv!

Så stiger Jesus upp mot himmelen och sänder lärjungarna ut över världen. De vandrar ut på sina fötter och berättar om hur livet vänder åter. Och nu är vi långt framme och nosar på kyrkoåret… Då är det kanske till och med sommarkänsla med fest, måltid och gemenskap- kanske. Hur har vi inte längtat kommer vi säga till varandra och kanske visar vi varandra våra fötter – om vi inte känner igen varandra i Corona frisyren. Vem vet, kanske vi vågar tar några danssteg i glädje? Berätta om hur det har varit för just mig och dig, hur dagen återvänt med ljus i mitt liv. Men där är vi inte än, först skärtorsdag, långfredag, påskdag och vaccin… Hur har jag inte längtat!

Sara Eriksson, diakon i Husie kyrka