Vad är det svåraste med att möta människors trauman? När går det innanför skinnet på dig? Den frågan fick jag tillsammans med en massa andra diakoner under en utbildning i trauma förra veckan. 

Jag behövde inte tänka länge. Svaret kom direkt. ”När jag inte kan se hoppet”. När jag träffar personer som har så svåra livsöden att jag inte kan ana det där hoppet som gömmer sig bakom en massa hinder. Jag vill så gärna se och känna hoppet men jag klarar inte alltid det.

Det är drygt tjugo år sedan jag var i Gaza under ett halvår och då kom jag mycket nära en familj. Vi har fortfarande kontakt och dottern i familjen som är i min ålder och jag, pratas vid titt som tätt. Hon bor numera inne i Israel. Jag vet inte hur många gånger hon avslöjat mig i att inte kunna se hoppet. Men tror du inte på mirakel, Britta? Jesus kommer att lösa det här, säger hon trosvisst medan jag inte kan tänka bakom att hon haft det likadant de senaste fem åren. Att hon gång på gång berättat om återvändsgränder där domstolen sagt att hon inte får arbeta, inte har rätt till sjukvård, inte vet vad som kommer att hända nästa månad och där barnens pappa inte hållit avtalen om gemensam vårdnad. Jag lyckas inte att förnimma ett hopp som är bortom mina föreställningar om vad som är möjligt.

Tror du inte på mirakel, Britta?

Den judiska påsken firades till minne av miraklet att israeliterna lyckades ta sig ur fångenskapen i Egypten. Den berättelsen som är fylld av de mest otänkbara scener, visar att Gud är mycket större än vad vår fantasi och vårt sinne kan föreställa oss.

Hur mycket finns det inte i skriften om att Messias ska uppstå? Hur många gånger hade inte Jesus berättat för sina lärjungar att den dagen skulle komma- uppståndelsen?. Ändå var det så svårt för dem att ta in det. I alla fyra evangelierna finns berättelserna om hur svårt lärjungarna hade för att tro på att Jesus verkligen hade uppstått. I dagens evangelium är det Maria Magdalena som vittnar om Jesu uppståndelse, men det kan inte de andra tro på. De som sett så många av Jesus underverk på jorden, kunde till en början inte tro på miraklet, att Jesus uppstår.

Det är inte svårt att sätta sig in i och känna långfredagens smärta. Vi har alla haft våra långfredagar. I den djupaste avgrunden där det inte går att se annat än mörker. Där vi varken kan eller vågar hoppas.

Men hur är det med våra påskdagar? Jag hoppas att in har upplevt dem. Kanske inte många gånger men det där specifika tillfället då saker som man inte tror kan ske, sker. Där ljuset så starkt övervinner mörkret. Där det som tycktes vara helt omöjligt ändå inträffar. När det sker som jag inte ens har fantasi för. Miraklet. Hoppet.

Och det är i de minnena och de förhoppningarna vi får vara denna dag. Evangeliet berättar hur Jesus uppstod. Vi kan inte begära av oss själva att vi ska förstå hur det gick till. Det är helt ologiskt. Det är bortom vad vi kan föreställa oss. Ändå är det just det som sker och det är det vi får vara i.  I Undret. I Hoppet. I ljuset som aldrig slocknar.

Idag får vi vara där i tron och förvissningen om att för Gud är allt möjligt. Gud är där vid din sida, även de dagar du inte orkar eller klarar se hoppet. Gud är där även de dagar du inte kan se att det är just Gud. Gud är där en glädjens dag. Gud är miraklet.

Det är det som påsken handlar om och vi firar det speciellt idag, men också gång på gång varje söndag och i våra egna liv. Att det finns något så mycket större än vi riktigt kan förstå och att för Gud är ingenting omöjligt. Inte ens att övervinna döden. Glad Påsk!

Britta Abotsi, diakon i Fosie kyrka