Det är fredag eftermiddag. Min kollega och jag har tillbringat ett par timmar med att sortera kläder och saker i det fantastiska, stora gamla huset ”Andreasgården”. Huset som funnits i församlingens ägo sedan femtiotalet och som har engagerat många församlingsbor och varit en trivsam oas för ännu fler. Hela miljön andas dåtid och nutid på samma gång. Saker och möbler har skänkts eller testamenterats under årens lopp och mycket vittnar om en annan tid.

Ett minne svischar förbi mig. När jag var ny i församlingen och första gången kom till ”öppen trädgård” på Andreasgården gick jag runt och hälsade på alla som var där. En kvinna berättade då med glädje i rösten att det är hennes namn som står på dörren till Andreasgården. Det var många år sedan hon bodde i en del av huset och också hade arbetsuppgifter att sköta där. Namnet stod ännu kvar för att eventuellt skrämma bort någon oinbjuden besökare med dåliga avsikter som annars kunde tro att huset var obebott. En annan kvinna berättade att hon varit min företrädares skolsköterska. Min företrädare som nyss gått i pension.  Ja, det var ju ett tag sedan. Historiens vingslag slog emot mig och jag fick ta emot berättelser från förr. Berättelser från dåtid som går med oss in i nutiden. Inte för att vi skall stanna eller på något sätt fastna där, utan mer som en erfarenhetsbas att ta med in i framtiden. Jag tänker på ett av mina favoritcitat.

”Remember the past

Live the present.

Trust the future.” (från The diaspora museum, Tel Aviv)

Nu tar vi med våra berättelser från dåtiden och nutiden och blickar framåt. Från ”coronaåret” som vi alla delar. I S:t Andreas tänker vi också på avyttring av gamla lokaler och inflyttning i ”nygamla”. Vi tänker på verksamheter och människor som snart skall fylla de nyrenoverade lokalerna i anslutning till kyrkan.

Med påskens glädjebudskap i hjärtat, om livets seger över döden och ljusets seger över mörkret, blickar vi mot framtiden med tillförsikt och hopp.

Aina Hagström, diakon i S:t Andreas kyrka