Att möta en medmänniska, få någon som slår följe med en på vägen, någon som lyssnar oavsett vad det handlar om. Stort som smått. Det är en del av tankar bakom den nya samtalsmottagningen. Diakon Ilse Viebusk skriver här om vägen till och tankarna bakom den nya samtalsmottagningen som Svenska kyrkan i Malmö har startat.
Efter en planerings- och uppstartsfas på drygt ett år infann sig till sist dagen då dörrarna slogs upp för Malmö pastorats Samtalsmottagning den 1 mars 2021. Diskussionerna om dess syfte, ramar och utformning har varit många, långa och stundtals splittrade. De frågor som dykt upp längs vägen har varit av skiftande karaktär: Finns det någon efterfrågan? Vad ser vi för behov? Vilka riktar vi oss till och hoppas vi att nå? Hur har andra gjort? Vad kan vi lära av dem? Hur marknadsför vi oss? Hur mycket tid kan vi avsätta? Vilka öppettider kan vi erbjuda?
Tidigt konstaterade vi att vi inte skulle erbjuda vare sig terapeutiska eller behandlande samtal. Vi saknar kompetensen. Som diakoner och kuratorer ville vi erbjuda mellanmänskliga, själavårdande samtal och få utgöra professionella medmänniskor till de vi möter. Vi resonerade kring begreppen friska livskriser, bearbetande stödsamtal och att ställa frågor för att främja insikter. Med beviljade regeringsmedel och lediga lokaler i S:t Petris församlingshem såg vi möjligheten att kunna bygga upp en fysisk samtalsmottagning – som en förlängning av den telefonlinje som öppnades i samband med Corona och som komplement till de lokala kyrkornas präster/diakoner och andra samtalskontakter.
Möbler beställdes, leveranser fördröjdes, marknadsföringskampanjen drog igång, tekniken strulade, rutiner saknades, filminspelning och intervju skulle genomföras och mitt i allt kaos kunde vi skratta och vara glada för att vi nu faktiskt var på väg. På väg att förverkliga våra drömmar om en centralt belägen samtalsmottagning – som ett led i ett pågående och växande samverkansarbete inom Malmö pastorat. När vi samlas för att fördela de ärenden som inkommit under helgen känns det glädjande och hoppingivande att de människor som söker oss till största del är i arbetsför ålder. Att vi faktiskt tycks nå den målgrupp som vanligen lyser med sin frånvaro i våra kyrkor.
Efter genomgången av de inkomna ärendena bryter vi upp för att ta oss an de inbokade samtalen för dagen. Någon öppnar dörren för en första besökare som infinner sig på utsatt tid. Någon annan går iväg till ett samtalsrum för ett digitalt möte och en tredje för ett bokat telefonsamtal i ytterligare annat rum. På dörren till samtalsrummen vänds skyltarna från Ledigt till Samtal pågår för att signalera att det på andra sidan väggen sker något viktigt. Ett möte mellan två människor äger rum. Relationer upprättas. Tankar och känslor kläs i ord och kommuniceras. Förtrolighet delas. Tårar och skratt har sin plats. Tystnad har sin. Närvaro, utforskande frågor, speglingar och sammanfattningar utgör redskap för att föra samtalet framåt – i en takt som bör lyssnas in med lyhördhet och varsamhet. Fyrtiofem minuter senare är det dags att summera och avrunda. Kanske bokas ett återbesök in. Kanske inte.
Att få följa en människa en bit på väg är en ynnest. Att få se hoppet tändas i en annan människas ögon likaså. Med tacksamhet och förnöjsamhet kastar jag en blick ut genom fönstret. Jag insuper det fantastiska kvällsljuset över takåsarna, högt där uppe bland molnen, innan jag packar ihop för att gå hem. Prata hjälper! Det gör det faktiskt. Prata! Det hjälper.
Ilse Viebusk, diakon i S:t Mikaels kyrka