”Jag brukar sätta på psalmer och lyssna på. Då hörs bomberna mindre”, säger Najwa och knappt hinner hon avsluta meningen innan det hörs något dovt, mörkt ljud.

”Ja, där kom det igen. Bomberna” säger hon.

Hon är i Gaza. Jag i Malmö. Det är den 11 maj och medierapporteringen dagen innan har varit intensiv från Israel/Palestina. Bomber, protester, husdemoleringar, raketer, döda.

Som så många gånger tidigare då det varit oroligt i området, ringer jag henne. Najwa som jag kallar min palestinska mamma. Najwa som kallar mig sin extra dotter. Hon börjar alltid med att prisa Gud för att de mår bra. Sedan berättar hon om situationen, hur hon inte kunnat sova på natten på grund av flygplanen och bomberna.

Det är som jag har hört det förut. Och det har jag. Många gånger har jag fått höra från henne om bomber, flygplan som flyger så lågt att fönstren skallrar och går sönder, de ständiga elavbrotten som gör att hon ofta är uppe på natten för att tvätta eller laga mat och hur svårt det är i dagens Gaza för hennes medelålders söner att hitta ett arbete trots att de har långa utbildningar.

Under ett av mina besök i början av 2000-talet var det oroligt i Gaza och vi hörde flygplanens höga ljud när de flög lågt över bebyggelsen. Najwa och hennes man tyckte att den säkraste platsen var att jag fick sova mellan dem. Mina kära palestinska föräldrar.

Det finns inget skydd i trångbodda Gaza. När bomberna skjuts ner över husen så är det oftast människor i byggnaderna. Människor som dör.

Vi har känt varandra länge, Najwa och jag. Det var 1999 som hon och hennes man lät mig bo i deras hem ett halvår då jag var ungdomsstipendiat för Lutherhjälpen och Svenska kyrkans Mission. Jag blev en del av deras familj och sedan dess har vi hållit kontakten.

Det första jag fick höra när jag kom till Gaza för över 20 år sedan är att Gaza är världens största fängelse. Och ja, det är nog det och har varit under en lång tid. Ett fängelse där en massa tortyrmetoder används. Det upprepar sig om och om igen. Bomber, protester, husdemoleringar, raketer, döda.

Sedan följde det ofta av ett ordspråk på arabiska som lyder ungefär ” tränger du in en katt i ett hörn så river den till slut”.  Och så är det nog, Och det upprepar sig. Bomber, protester, husdemolieringar, raketer, döda.

Vi blandar samtalet om den rådande situationen med pandemin och minnen från förr. Hon berättar om sina syskon, de som lever och de som har dött. Jag berättar om min familj och hur coronan påverkat oss här.

”Men menar du att ni bara får vara åtta personer på gudstjänst. Det går ju inte”, säger hon förvånat. ”Här i Gaza är i alla fall kyrkorna öppna. Och det är mycket folk”, säger hon med en viss stolthet i rösten.

Inombords ler jag och minns den lilla ortodoxa kyrkan jag brukade gå med henne till. Det brukade vara fullsatt. Även om Gazas kristna procentuellt är väldigt få så finns de kvar här och deras historia sträcker sig så långt tillbaka som till 300-talet då det första klostret byggdes där.

”jag ber att Gud ska skydda er”, säger hon sedan om och om igen.

Och jag lovar att göra detsamma.  Sedan avslutar vi samtalet. Förvissna om att vi har varandra, om än på långt avstånd så nära varandra i vår gemensamma bön för mänskligheten och freden.

En dryg vecka senare den 21 maj, blir det vapenvila. En skör sådan men en vapenvila. I skrivandet stund sägs det att 240 personer dödats i Gaza. 240 personer för mycket. 240 personer som är någon annans söner, döttrar, mammor och pappor.

Bomber, protester, husdemoloeringar, raketer, döda.

Kyrie Eleison.

ACT Svenska kyrkan hjälper till i Gaza. Läs mer på: https://www.svenskakyrkan.se/act

Britta Abotsi, diakon i Fosie kyrka