På väg till jobbet i morgontrafiken. Stannar för ett rödljus, en mamma med ett barn i sittvagn väntar vid övergångsstället. Barnet är kanske omkring året, har en orange jacka. Barnvagnsekipaget får grön gubbe och mamman börjar gå, och en kvinna med en hund i koppel går förbi dem. En irländsk setter, vad det ser ut som.

Barnet ser hunden, följer den med blicken. Tittar på sin mamma, de byter en blick i samförstånd, ler. Barnet tittar på hunden igen, tills den och dess matte viker av åt ett annat håll.

Att få bevittna detta gjorde hela min dag. Barnet Såg En Hund, mamman bekräftade barnet, de delade en upplevelse.

Tänker på hur ofta jag ser utan att se. För att jag hade tankarna någon annanstans, eller trodde att jag redan visste vad jag skulle få se. Eller bara var trött, disträ.

Tänker på vad det är att ha syn men vända bort blicken. Att välja att skärma av, se åt ett annat håll, dra sig undan. Hur det känns att prata med någon som inte ser mig i ögonen. Att hälsa på någon som tittar åt ett annat håll, hur konstigt??

Jag får besök av en ung man. Han är från Afghanistan och under vårt samtal fastnar hans blick på biblarna i bokhyllan bakom mig. Ett par är från 1800-talet och jag lyfter ner dem. Han bläddrar fascinerat och vördnadsfullt, försöker läsa frakturstilen. Vi tittar på biblarna på dari, på arabiska. Han kan läsa i dem medan jag är helt utanför. Vi ser samma saker men har helt olika möjligheter att förstå.

Tänker på vad det är att se. Att ta in, att tolka, att sätta ord på – om det går. Hur kunskap påverkar det man ser, om det är obegripliga tecken eller blir en mening. Att öppna sig för upplevelsen, vilken den nu blir. Inga garantier finns.

Tänker på att våren sköljer mina ögon rena från damm och skräp. Allt som spirar, slår ut, savar, gör att jag på nytt ser det fantastiska livet. Under ytan händer det som inte syns, tills det plötsligt syns.

Tänker att Gud är Seendets Gud, som ser både det som är fördolt och det som jag ser. Som ser mig.

Charlotte Lundh, diakon i Hyllie kyrka