Nu när kriget åter kommit till Europa, gör människor det som är naturligt – delar med sig. Förnödenheter samlas in, människor erbjuder att öppna sina hem, idrottsstjärnor och kulturarbetare tar ställning och hjälporganisationer gör akuta insamlingar. Människor vill hjälpa till, vill dela med sig av sitt överflöd.

Det är gott, men för att få hållbara och långsiktiga insatser krävs en upprustning i välfärdssamhället där strukturer och självklarheter styr människors rätt till värdiga liv- inte den andres vilja att för stunden dela med sig av ett överflöd. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt. (2 Kor 8:13–14)

Bland de tidiga kristna fanns något som kallades Jerusalemskollekt. Det var ett sätt att dela med sig för att nå en jämnvikt. Överflöd på ett håll skulle täcka underskott i en annan del. För precis då som nu, så vill människor dela med sig.

Den 20 mars är dag och natt lika långa och dagen har i kyrkliga sammanhang fått namnet Dela-lika dagen. En dag som kyrkan valt för att uppmärksamma behovet av att dela med sig och att försöka nå en jämnvikt i resurser och makt, globalt som lokalt.

Som diakoner träffar vi många med alldeles för lite makt i sina liv och med få eller obefintliga ekonomiska resurser. Vi träffar också många som vill hjälpa till. Under flyktingvågor, svältkatastrofer, klimatkatastrofer kommer volontärer som vill hjälpa till. Under pandemin var initiativen flera för att hjälpa personer i riskgrupper att exempelvis handla. Nu ser vi det igen- den där viljan att hjälpa till och nå en jämnare balans. Att dela med sig. Som människor är vi beroende av varandra, ingen kan överleva isolerad utan ett sammanhang. Därför är det egentligen helt naturligt att vi ibland behöver avstå till förmån för någon annan och ibland ta emot stöd från någon annan. Ibland ger man och ibland får man.

Samtidigt ser vi en strukturell ojämlikhet. De senaste åren har utvecklingen gått i fel riktning. Den ekonomiska ojämlikheten globalt blir allt större i takt med att konflikterna blivit fler. I Sverige ser vi, hur vi inom den ideella sektorn behöver gå in mer och mer för att försöka minska ojämlikheten. Ett konkret exempel är värmestugorna i Malmö. När staden inte lyckats se till att människor har tak över huvudet har den ideella sektorn fått täcka upp.

Ett annat exempel är hur EBO-lagstiftningen slagit mot enskilda asylsökande. När släktingarna bor i fel del av Malmö får de inte någon ekonomisk hjälp från Migrationsverket. En ekonomisk hjälp, som om asylsökande får den, inte har höjts sedan 1994. Asylsökande klarar sig idag inte utan allmosor från släkt, vänner eller hjälporganisationer. Vi ser också en åtstramning av hjälpen till papperslösa. Avslagen för hjälp till livsmedel från socialtjänsten är långt vanligare än bifallen. Till kyrkan söker sig därför personer som saknar pengar till mat, mediciner och som inte vet var de ska sova för natten.

Ett samhälle mår inte bättre än dess mest utsatta. En kedja är inte starkare än dess svagaste länk. Därför behövs en upprustning i välfärdssamhället där strukturer och självklarheter styr människors rätt till värdiga liv- inte den andres vilja att för stunden dela med sig av ett överflöd.

Britta Abotsi, diakon
Ninni Smedberg, diakonistrateg och arbetsledande diakon
Svenska kyrkan Malmö