Livsmod, mod att leva. Vad är det som ger oss kraft och mod att leva?

Ordet hopp ligger nära ordet livsmod. Härförleden när jag körde bil, lyssnade jag – som jag oftast gör när jag kör bil- på P1. Det var programmet ”Människor och tro” och temat var, ”Var hittar du hoppet i en hopplös tid?” Människor fick ringa in och berätta vad som gett dem hopp.  Flera uttryckte att vi behöver varandra och att vi behöver prata med varandra om viktiga saker. Någon uttryckte att naturen ger hopp, en annan att hunden var viktig. En av samtalsledarna i programmet berättade att han brukar säga till sina studenter att ”det är egentligen bara två saker som gör livet meningsfullt; att engagera sig i viktiga saker och att engagera sig i långsiktiga relationer.”

 Engagemang är betydelsefullt ur många aspekter och dessutom har det bieffekten av att vara meningsskapande. Vi kan dock hamna i situationer där vi varken har ork, kraft eller möjlighet att engagera oss i något som är viktigt. Men att leva i samhörighet och gemenskap med andra människor är ett behov som jag tror att vi alla har.

Alldeles nyligen pratade jag med en person i telefon som sa att telefonen ekat tomt hela sommaren och besöken i hemmet endast varit de som gjorts av hemtjänsten. En av många som uttryckt sin känsla av ensamhet.  Inom diakon pratar vi ibland om att vara ett ”vikarierande hopp”. Att kunna vara i hoppet, för och tillsammans med en annan människa som just då inte upplever något eget hopp.

Vi behöver varandra och vi behöver sammanhang.  Så självklart och så enkelt, men ändå ibland så svårt. Inom kyrkans diakonala sammanhang har vi olika gemenskaper att inbjuda till. Vi behöver många och olika typer av mötesplatser för människor.  

Olle Carlsson, präst och grundare av ideella föreningen Kontempel, skriver i sin senaste bok, ”Om tröst, hopp och livsmod”, att ”tröst är detsamma som att inge styrka, hopp och livsmod.” Vidare skriver han att ”Tröst är balsam för själen men för att inse vårt behov av tröst behöver vi vara så modiga att vi vågar kännas vid vår svaghet.”

 För sådär tjugo år sedan skrev Mikael Wiehe låten ”En sång om modet”. En sång som sjungits i många sammanhang. Tack för den! Vi behöver många ”sånger” om modet, både i text, musik, aktiva handlingar och uttryckt i medmänsklighet. I allt omsluts vi med Jesuorden:

”…och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”   Matt 28:20

Aina Hagström, diakon i S:t Andreas kyrka