Write Your Self är namnet på den traumaorienterade skrivkurs som vi i Fosie kyrka erbjuder, och som i år riktade sig till människor med erfarenhet av en psykiatri som brustit. Syftet med Write Your Self är att föra röst, val och egenmakt tillbaka till den som drabbats av trauma och förlust. Åtta modiga skribenter valde under några intensivt varma sensommardagar att undersöka om skrivandet kan vara en läkande kraft i processen: från missmod till livsmod. Under en skrivövning lät en av skribenterna djur få gestalta hens erfarenhet av en brusten psykiatrin. Jag har fått skribentens tillåtelse att publicera texten:

Där var allehanda djur på farmen. Fastbundna med kedjor, bundna till var sitt bås. Det var högljutt, det tjattrades, det var smutsigt. Ovan djuren stod vakter med piskor och visselpipor. Deras blick var hård och hänsynslös. Vid varje tillstymmelse till oro sattes det in högsta beredskap, djur slogs omkull, fångvaktarna ägde, djuren hade ingen talan. Fodringen var värst. Djuren hade inget värde. De åt, glufsade, fångvaktarna skrattade åt djuren. Då djuren anlände till farmen miste de varje form av rättighet. De talades till som om de saknade förstånd, sparkades till medan fångvakterna spelade kort och spände musklerna inför varandra.

Att göra sin röst hörd inom en hierarkisk institution som psykiatrin när man som patient blivit kränkt, förminskad och inte tagen på allvar för sin psykiska ohälsa är minst sagt svår. Det behövs en stor dos ödmjukhet från en psykiatriker och/eller psykiatrivårdare att verkligen lyssna till vilka konsekvenser bemötandet eller felbehandlingen fått i patientens liv, utan att gå i försvar. I mitt arbete som diakon möter jag ofta människor som kan tyckas ha all rätt i världen att avkräva ansvar, erkännande, gottgörelse av förövaren som orsakat dem skada, men som sällan får någon upprättelse – varken juridiskt, moraliskt eller emotionellt. Institution versus patient – maktrelationen är redan från början osymmetrisk. Orden i journalanteckningarna väger tyngre än patientens egna ord. Så vad gör man när tilliten till den vård och det rättssystem som ska skydda och värna är bruten och missmodet ett faktum? Man ser till att äga sin egen berättelse! Man skriver ett nytt slut som ger mod att leva vidare:

En dag kom det en företrädare för en djurrättsförening på besök. Det hade kommit till kännedom att djur från farmen hade minnesskador till följd av ECT-behandling. Inspektörer började att leta efter ansvariga chefer. Fler röster hördes från djur som farit illa. I början tystades och förminskades rösterna. Djur kan ju inte tala, det vet alla. En osäker undran väcktes runt om i staden. Kunde historierna verkligen stämma, vara på riktigt, i vår stad, i vårt land? Med tiden skapades det fler historier, berättelser, de berättades nästan som spökhistorier. Var det på riktigt, vågade inte tro? Historierna välter omkull allt vad vi tror på. Vår syn på samhället, hur vården ska fungera. Omöjligt, dörren stängs igen…

Marken täcks av en blå dimma. Djurens röster viskar. Historier tränger ut. Ansvariga tvår sina händer. De darrar.

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka