Din kallelse är en gåva – 13 februari


acd874e7-7004-4646-bece-2e87b828189c

Det språk som förenar oss är kyrkans liturgiska språk. De gemensamma gesterna binder oss samman. Den heliga måltiden öppnar för ett möte och en tillhörighet som plötsligt överbryggar och vidgar det som annars är stängt och svåråtkomligt.

De av oss som kan svenska sjunger med i psalmstrofen ”Leva i världen, omvänd till verklighet” medan andra genom sin blotta närvaro vittnar om både världen och verkligheten omkring oss. De många nyanlända, väntande och gömda irakiernas närvaro påminner oss om Kristi kyrkas universalitet. Men också om vår gemensamma uppgift att vara trogna Guds evangelium i vår tid.

Ibland blir vi omkörda av tiden. Det är som om dagen gled ur våra händer. Kanske uppfattade vi inte dess ljus förrän det blivit natt. Ändå har saker uträttats, ögon mötts och människor berörts. I vår strävan att skapa ordning börjar vi planera, lägga tillrätta och göra strategiska val. Plötsligt överraskas vi av livet självt. Vi ser tillvaron ur ett nytt perspektiv. Mitt i allt detta verkar den Gud som i sonens ankomst på jorden gör ett snitt i tiden och genomlyser hela vår tillvaro med sin närvaro.

Evangelisten Johannes pekar på det oupplösliga sambandet mellan Fadern och Sonen i gudomen. Det handlar om ett samspel i deras relation. Jesus har inte själv ryckt åt sig det uppdrag han utför i världen. Han är sänd av Fadern och har tagit emot uppdraget som en gåva. Det har räckts honom i förtroende och tillit. Därför blir det också vår uppgift att, i överförd mening, lyssna in Guds kallelse och svara på den i vårt liv. Utnämner vi oss själva som Guds sändebud går vi lätt vilse. Då faller våra ord platta till marken. Men försöker vi gemensamt att lyssna in och förstå Guds kallelse och sändning i vår tid kan vi bli bärare av evangelium. Inte på grund av vår egen prestation eller förträfflighet utan för att Gud rustar sitt folk med vad de behöver för att leva modigt och öppet i vår tid. I det uppdraget, som räcks åt människan som gåva, binds vi samman inte bara med Kristus utan också med varandra. Då blir vi gåvor till varandra.

Sjätte söndagen efter trettondedagen firas sällan i vårt kyrkoår. Den ryms helt enkelt inte varje år i vår kalender. Den blir lätt omkörd av tiden. Men Gud verkar ändå. Också i detta nu.

Johannes Zeiler, stiftsadjunkt i Linköpings stift.

Redaktionen@svenskakyrkan.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.