I will be popular! – 28 augusti


d38dd022-7826-4015-88b1-cc12fcea08bf

I söndagens predikotext är det de vuxna männen kring Jesus – hans egna lärjungar – som oroas av tankarna på vem av dem som är störst och viktigast.

Men det bekymrar Jesus.

För i såväl kvinnors som mäns värld, genom alla tider, upptar sådana frågor ibland våra hjärnor och hjärtan så till den grad att vi kan bli fullständigt blinda för vår omvärld.

Och det är inte bra – för då blir vi fattigare.

Om vi förlorar empatins gåva och inte längre ser varandras behov av att få ge och ta emot, går vi miste om all den samlade rika livserfarenhet som gemenskapen äger. Så enkelt är det.

En god och glad vänkrets eller arbetsgemenskap kan lätt förpestas – och förytligas – av de självupptagnas oförmåga att ge plats åt andra än dem själva.

Det var nog det Jesus såg komma i hans egen lärjungagemenskap.

Det är därför som han, i söndagens Lukas-berättelse, ställer ett litet barn framför sina vuxna lärjungar.

Barnet hade ingen central plats i dåtidens Palestina. Barnet symboliserade hjälplöshet och icke-status. Någon som man inte räknade med. En vars vilja och önskan man inte frågade efter.

Vem/vad skulle Jesus ställt framför sina lärjungar, om då vore nu? Vem är osedd och utan status i vår samhällsgemenskap idag?…

Jesus pekar på barnet intill sig och säger till sina vänner: Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig…

Och så avslutar han med de revolutionerande orden: Den som är minst av er alla – han är stor.

Vilken befrielse!
Vilket evangelium.

Vilken befrielse för den som ”alltid måste” lyckas väl, göra mest, vara bäst för att duga i sina egna – och kanske andras – ögon!

Det är stort att vara minst, säger Jesus.

Stor är den som inte alltid duger. Stor är den som inte klarar av allting, men söker andras hjälp. Stor är den som bejakar ’barnet’, det ofullständiga, inom sig.

Stor är den som inser att ensam inte är stark, men tillsammans kan vi klara utmaningarna…

Är det inte exempel på detta som vi ser ske i det terrordrabbade Norge just nu?

Tillsammans vill det norska folket bilda en gemenskapens kedja, för att med kärlekens och godhetens nådegåvor stänga ute främlingshat och våld, liksom hämndbegär och hat.

Det ”norska folket” har under den senaste månaden blivit tydligare än någonsin: Blonda, kristna, färgade, svarthåriga, kvinnor och män med olika religions- och kulturbakgrund deltar stolt och självklart i den norska gemensamma kampen för det goda samhället. De som inte tidigare blev sedda och räknade med har nu blivit så tydliga och självklara medlemmar i den norska nationen.

”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig,” säger Jesus.

På söndag är temat nådens gåvor.

Kanske är den största av nådens gåvor denna: förmågan att verkligen inse, att det är Gud vi möter i varje människa.

Också i vårt eget ofullkomliga och trasiga inre.

Lennart Hamark
Kyrkoherde, Svenska kyrkan i Kina / Hongkong

redaktionen@svenskakyrkan.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.