I väntan på upprättelse – 13 november


5bc84e33-324a-4dcd-a22c-225855340aa8

 

I början av detta år, i de många försöken att beskriva nordafrikanernas frihetskamp, myntades begreppet ”den arabiska våren”. Idag, några månader senare har samma ”vår” fått kropp och kontur i alla de tusentals längtande, ropande, gråtande, lidande och hurrande människor vi mött på gator och torg.

Kraven på öppenhet, demokrati och ny frisk luft har inte undgått någon. Och när kraften kommer underifrån, kanaliserade genom djupgående och friska rötter i karg mylla, hotas även de mest etablerade och självklara ledarna.

Men vad händer med vår längtan efter rättvisa och värdighet när stråkastarljuset slocknat och ledaren störtats? Vilka röster ska man då kunna lita på? Och åt vilket håll ska utvecklingen drivas vidare?

Svaret beror på vem vi är
Att ställa frågor om mening och mål är inget nytt. Också lärjungarna ställde frimodigt sina frågor till Jesus om tidens slut och den framtid som väntade. När kyrkoåret nu går mot sitt slut utmanas även vi av både bibelns och våra egna, djupt personliga och ibland motsägelsefulla, bilder om världens återupprättelse och Kristi återkomst.

Svaren på våra frågor om vem och vad vi väntar på kommer att variera beroende på vem vi är och var vi befinner oss i världen. Däri ligger den yttersta konsekvensen av att Gud blir människa i Jesus Kristus. Att Gud föds med olika anletsdrag över världen är själva garanten för att ingen enda människa är övergiven, utesluten eller ensam.

Jesus varnar för de förenklade svaren och värjer inte för det allvar som döljer sig bakom varje enskild människas längtan efter fred, rättvisa och upprättelse. Däri ligger evangeliets befrielse: för allt och alla!

Varje kämpande människa
Tillsammans med några gäster från Filippinerna vandrar vi genom den stora katedralen. Vi stannar till vid skulpturen av den liggande mannen på gatan. Plötsligt hör jag en av våra vänner utbrista: detta är själva kärnan i min kristna tro! Denna ensamma och nakna bronsskulptur blev en påminnelse för oss om varje människas utsatthet. Men också om Guds stora barmhärtighet för alla kämpande och längtande människor i alla tider. Utan undantag.
Inte bara för de andra. Utan för oss. För mig. Just nu.

Johannes Zeiler
Stiftsadjunkt i Linköpings stift

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.