Den jag dömer är mig själv – 1 juli


aac90ced-e745-48f5-a14e-78b84a49d002

Den kan innebära krav om ansvar från den som döms. Det finns ju också en massa saker som är viktiga att fördöma; våldshandlingar, orättvisor, obarmhärtiga maktförhållanden.

Samtidigt tar vi själva på oss uppgiften både att döma och fördöma varandra. Vi kan vara snabba med att se på varandra med både dömande och fördömande ögon för att vi bara inte känner igen oss i en annan människa. Och det är ju så lätt att döma när vi ställer oss som betraktare, av andra och varandra. För som betraktare går det lätt att se en annan människa som någon helt annan än jag själv.

Bibeln ger nytt perspektiv
Så vad handlar temat ”att inte döma” om? Bibeltexterna vill hjälpa oss att vända vårt perspektiv. Från att vara betraktare av andra, till att se att den jag betraktar egentligen är mig själv. Förutsättningarna för att se det är att lita på att vi är älskade helt och fullt. På samma gång är det också att kunna se och stå ut med det hos oss själva som gör oss mindre älskvärda. Det är också att påminnas om att jag själv är indragen i samma liv som den människa jag möter, och hon i mitt, hur främmande vi än tycks vara för varandra.

”Du är den mannen”
Den ena av bibeltexterna berättar om hur profeten Natan ställer Kung David till svars och får honom att byta perspektiv. Kung David har fallit för Batseba, Urias hustru, och gjort henne gravid. David lurar därför Uria i döden för att kunna få Batseba. Profeten Natan försöker få kung David att inse vad det är han gjort. Han berättar för honom om en rik man som lurar till sig en fattig mans ende djur och äter upp det. David blir upprörd över det Natan berättar och menar att den rike mannen som ätit upp djuret självklart borde straffas med döden. Då svarar Natan David: ”Du är den mannen!”. Allt är plötsligt inte längre lika enkelt. David får insikt om sitt brott. Kanske får han också insikt om sitt sätt att missbruka sin makt. Natan tar ju parti för att orätten begåtts av den rike mot den fattige. Orättfärdiga missförhållanden i mänskligheten, mellan fattiga och rika, mellan makthavare och de som står utan makt, sådana missförhållanden sårar och dödar människan lika mycket som äktenskapsbrottet.

Bjälken i ögat
Jesu ärende är också att få oss att se klart på oss själva och andra. Han använder den absurda bilden av mannen som har en bjälke i sitt öga och vill plocka bort flisan ur en annan människas öga. Det är lättare betrakta andra på håll, till och med trots en stor bjälke i ögat. Tar man bort den först kan man se klart, säger Jesus. Jag själv med fel och brister är den jag betraktar. ”Du är den människan!”. Du och jag är varandras liv. Gud lyfter oss ur tron att vi står vid sidan av. Och Guds lojalitet med oss är osviklig. Synden försvinner inte. Relationer fortsätter att brytas. Maktbalansen i världen är inte paradisisk. Rika förtrycker fattiga, och trots vår strävan att göra gott lyckas vi inte alltid.

En dom är viktig och på allvar. Den innebär något slutgiltigt, ett sista ord, en ny tillvaro. Och domen är kanske helt given egentligen för vår del, så som vi handlar och som världen ser ut. Men Kristus såg sig själv i oss och ställde sig där vi är. Och därför är domen över oss – gå i frid! Gud ger oss igen en tro på att kärleken har sista ordet för världen och ger kraft att arbeta för den.

Vi ber med David i Psaltaren 51:
Förbarma dig Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet. —
Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.

Anna Cöster, präst i Göteborg

Kontakta redaktionen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.