Vi har glömt bort nåden – 18 november


a5ded447-1799-4f28-ab28-64a4c54e9916

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
Och bli mildare och vildare än här.

När kyrkoåret går mot sitt slut har dikten Flygblad av Tomas Tranströmer blivit min följeslagare. Det finns något i stroferna som slår an en ton av vemod. Bildspråket anger allvaret, dödsdimensionen, ständigt närvarande i våra liv; poeten liknar oss vid spikar, fastnaglade i vår tid, i människors förväntningar, i all den ängslan som ofta präglar våra liv.

I själavårdssamtal är rädslan för att inte räcka till som människa, ängslan för att inte leva upp till egna och andras förväntningar ett återkommande tema. Många tycks idag leva med en hotfull känsla av att ständigt riskera att bli uteslutna från gemenskap för att det som de är och har som människor inte duger i andras ögon. Som själasörjare uppfattar jag ett molande mummel i människors bröst. En röst som säger att om du inte lyckas prestera eller relatera, om du inte lyckas och är framgångsrik i det du företar dig kommer du att bli diskvalificerad, inte bara från ditt arbete eller från sociala relationer, utan också från livet självt.

Ett begrepp som nåd tycks idag ligga långt utanför de flestas tanke- och känslosfär som de allra flesta rör sig inom. Varför skulle man få ta emot något så livsavgörande från Gud som kärlek, alldeles gratis, utan framgångsrik motprestation? Denna själsdödande gärningslära i modern tappning som präglar mycket av det mänskliga, förutsätts självklart gälla även sådant som rör tillvarons gudomliga, innersta dimensioner.

 Misslyckas att prestera
Jag läser den här söndagens evangelietext i Matteusevangeliet, Jesu liknelse om ”de fåvitska jungfrurna”, och funderar över hur en sådan berättelse kan tänkas landa inuti människor som hör den läsas i kyrkan på söndagen före domssöndagen. Liknelsen handlar ju om tio jungfrur som väntar på att möta sin brudgum med tända lampor som välkomsthälsning. Hälften av de tio har ordnat med full ljusutrustning; de har sina lampor beredda och dessutom tillräckligt med olja till bränsle.  Den andra hälften av jungfrurna har bara välkomstlampor ordnade men oljan har de missat. När brudgummen till slut dyker upp är den senare gruppen inte på plats för att de befinner sig på annat håll och letar på annat håll efter lampolja.

En i vår tid vanlig tolkning av texten är att jungfrurna missar det efterlängtade mötet med brudgummen för att de slarvat med sina förberedelser. De fåvitska (okloka) jungfrurnas prestation räcker inte till, deras ogenomtänkta strategi orsakade att de diskvalificerade sig  inför det efterlängtade mötet. Men en sådan tolkning är djupt problematisk; när människan brister i sina prestationer utesluts hon också från den viktigaste av relationer.

Möte med tomma händer
En annan möjlighet är att tolka liknelsen om jungfrurna i ljuset av den gudsbild som framträder psalm 139: 1-18 i Psaltaren som också hör den här till den här söndagen. Psalmstroferna vittnar om en envis Gud som inte släpper taget om någon enda av oss i livet eller döden. Inte ens när vi drar mörker och död över oss själva kan, vill eller kommer Gud att släppa taget om någon enda av oss.

Det evangelium som jag finner i liknelsen om jungfrurna är att vi redan har allt det som vi behöver som människor för att möta Kristus i våra liv. Problemet med de oförberedda jungfrurna är inte att de inte har olja till sina lampor. Det som gör dem fåvitska, okloka, är att de inte inser möjligheten att möta sin älskade med tomma händer. Ängsliga för att inte duga, räcka till eller vara rätt missar de mötet med den brudgum som är långt mycket mildare och vildare än deras föreställningar om honom.

Ewa Lindqvist Hotz

Kontakta redaktionen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.